Röda linjer i kyrkovalet

Jonas Eek, opinionschef

 Inför söndagens kyrkoval kan det vara läge att hålla koll på några röda linjer. Linjer som markerar skillnader i hur vi ser på kyrkan.

Inom den vanliga politiken talas ofta om röda linjer. Dessa markerar gränser, utanför vilka samtal och samverkan är uteslutet. Någon direkt motsvarighet finns kanske inte inom kyrkopolitiken. Men det hindrar inte att det inte skulle finnas andra slags röda linjer, som markerar skillnader mellan olika grupper. Ett par sådana linjer kan det vara läge att hålla koll på vid söndagens kyrkoval.

En första röd linje rör kyrkans nivåer. Svenska kyrkans kyrkoordning slår fast att kyrkan i första hand framträder lokalt och regionalt som församlingar och stift. Ändå har kyrkans nationella nivå vuxit under senare år. Nu flaggas visserligen för nedbantningar på kyrkokansliet, men samtidigt lanseras en rad gemensamma administrativa system.

Redan 2018 beslutade kyrkomötet om att utveckla effektiv styrning och administration för att underlätta för församlingarna att fullfölja sitt grundläggande uppdrag. Kring samverkan om it finns ett stort stöd men gemensamma löne- och ekonomitjänster har vållat diskussion, framför allt då kyrkostyrelsen flaggat för en obligatorisk samverkan eller i varje fall finansiering.

Någon ser en sådan utveckling som ett ansvarsfullt uttryck för rationalisering och synergier. Andra varsnar en misstänkt centralisering, ökad överbyggnad och minskat lokalt självstyre. Hur ser den grupp som du tänker ge din röst på linjerna mellan kyrkans nivåer?

En andra skiljelinje märks i rollfördelningen mellan förtroendevalda och ämbetsbärare. Lagen om Svenska kyrkan förutsätter samverkan mellan kyrkans demokratiska organisation och kyrkans ämbete. När de båda linjerna av förtroendevalda och ämbetsbärare fungerar – var för sig och tillsammans – uppstår den dynamik som är ett av den öppna folkkyrkans kännetecken. Svenska kyrkan är varken en renodlad prästkyrka eller utpräglad gräsrotsnivå utan rymmer ett samverkande dubbelkommando.

Men nu är det läge att hålla linjen mellan ämbete och förtroendevalda. Inte minst i ljuset av den konstitutionella kris som det innebar när förtroendevalda i Härnösand stiftsstyrelse nyligen försökte köpa ut sin egen biskop.

Denna öppna konfrontation med kyrkans ämbetslinje tas nu till kyrkomötet, eftersom den person som drev frågan i egenskap av förste vice ordförande i stiftsstyrelsen – och som Svenska kyrkans överklagandenämnd slog fast hade överskridit sina befogenheter – har fått förnyat förtroende av sin nomineringsgrupp och kandiderar till kyrkomötet. Han råkar dessutom representera kyrkomötets överlägset största grupp.

Dessutom kräver nu allt fler av kyrkans nomineringsgrupper – bland annat S, BA, C, MPSK, Öka – att nya prästkandidater ska kunna viga alla brudpar. Detta trots att ärkebiskop Ante Jackelén varit glasklar: ”Den hållningen är omöjlig därför att den strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära” (SR 7/9) och då har ”man satt sig över den ordning som är så kännetecknade för vår kyrka. Den gemensamma ansvarslinjen, med de förtroendevaldas linje och den episkopala linjen, som bygger på att rollerna och kompetensområdena respekteras” (Kyrkans Tidning 14/9)

När förtroendevalda på detta sätt driver biskopar och läronämnd framför sig är det inte ett uttryck för samverkan mellan grupperna utan för slitningar. Hur respekterar de förtroendevalda som du tänker rösta på linjerna mellan kyrkans olika uppdrag?

En sista röd linje går mellan olika typer av tonalitet. Det vore för all del naivt att tro att den politiska retoriken och de vanliga tjuvnypen helt skulle kunna hållas utanför kyrkopolitiken. Samtidigt kan man önska lite höjd och en annan ingång i samtal och debatter. Kyrkan är trots allt inte en politiskt arena vilken som. Ytterst är kyrkan Guds kyrka. Nog borde det ställa lite krav på samtal och tonalitet. Hur låter kandidaterna? Gagnar det samtal de för kyrkan?

Denna valrörelse gör tydligt hur kyrkan riskerar att kidnappas för andra (politiska) syften. När speakerrösten i Alternativ för Sveriges valfilm på partiets hemsida deklarerar: ”Tyvärr ägnar sig Svenska kyrkan i dag åt invandring …”, är det, mitt i allt, faktiskt lite komiskt. Bortsett från att gruppens framtoning och agenda är djupt olustig, är utsagan rent nonsens och semantiskt svår att begripa – vad betyder det att Svenska kyrkan ägnar sig åt invandring?

Desto lättare är det att tolka skeendet: kyrkan används som plattform för partipolitik, och på sikt finns ambitionen att kyrkans budskap ska omformas i enlighet med samma politiska agenda. Det borde vara väldigt lätt för alla att problematisera ett sådant förhållande.

Men också andra gör sig skyldiga till en politisering av samtalet. När Aftonbladets Anders Lindberg argumenterar för direkta val i kyrkovalet misstänkliggör han sina meningsmotståndare för att vara antidemokrater och jämför dem med Ungerns Viktor Orban och Donald Trump. Det känns inte seriöst. Och att han i P1-morgon (13/9) får eldunderstöd av Wanja Lunby-Wedin är minst sagt förvånande.

Lundby Wedin tillskriver Posk:s Amanda Carlshamre en annan demokratisyn ”där man tycker att man ska ifrågasätta om de som inte är aktiva i kyrkan ska få rösta”. Lundy-Wedin verkar inte låtsas om att kyrkokansliets egen rättsavdelning har utrett frågan och funnit att både direkta och indirekta val kan vara demokratiska och i linje med Svenska kyrkans kyrkosyn Eller att ordningen med indirekta val är comme il faut inom svensk fack- och föreningsdemokrati. Argumentationen är ett uttryck för ett politiserat samtal som, oaktat olika ståndpunkter i sakfrågor, knappast gagnar kyrkan. Här går en röd linje – vilket slags samtal tycker du främjar kyrkan?

Veckan före kyrkoval brukar jag finna mig själv gnolandes på Psalm 57: ”Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren”. Men fast den rymmer flera fina verser är det – veckan före kyrkoval – väldigt lätt att man fastnar i den tredje versen:

Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Gud frid.

Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

Jonas Eek

Bengt-Åke Johansson
Sätter man socialismen före G-d så släpar med sig partiet in i Kyrkan. Motsatt så jobbar man för ett sekulärt samhälle i riksdagen. Slopad kristendomsundervisning trots 2 milj underskrifter, problem att hålla skolavslutningar i kyrkan, förbjuda nya kristna skolor, nej till samvetsklausuler m.m. "det är inte målet som skiljer Kommunisten från socialisten, det är vägen dit.