Annons
Debatt
Det är inte vi som lever i det förgångna
Replik. Vi som drev motionen vet bättre.
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
REPLIK
Att Kyrkans Tidning kallar sig opolitisk men konsekvent landar i konservativa slutsatser märks tydligt i denna veckas ledare. Återigen avfärdas HBTQI-personers erfarenheter som ”symbolfrågor” och verkliga problem sveps undan med ett ”det finns inga kända exempel”. Det är ett uttalande man bara kan göra om man själv står så långt från utsattheten att man inte ser den.
Vi som drev motionen vet bättre. Vi har hört vittnesmålen. Vi har sett hur HBTQI-personer i Svenska kyrkan fortfarande tystas, ifrågasätts eller undviker sammanhang där de riskerar att bemötas illa. Att detta sällan rapporteras officiellt är inte bevis på att problemen inte finns, det är bevis på att människor inte känner sig trygga nog att lyfta dem.
Motionen handlar inte om ”vibbar”. Den handlar om ansvar. Svenska kyrkan har beslutat att viga samkönade par. Vi har en vigselordning. Då är det rimligt att den som söker prästtjänst också kan stå upp för det. Församlingarna behöver kunna anställa den personal som behövs. Det är inte känslostyrt, det är en markering mot diskriminering.
Och nej, symboler är inte ”tomma”. I en kyrka som på många sätt är byggd kring symbolik är det märkligt att Kyrkans Tidning plötsligt låtsas som att symboler saknar kraft när de råkar skydda minoriteter. Och präster som inte viger samkönade par är inte en utsatt minoritet.
Ledaren radar upp exempel på präster som ”aldrig fått frågan” som om det i sig vore bevis för att problemet inte finns. Men detta missar hela poängen: om en arbetsgivare inte vågar ställa frågan, eller om blivande präster inte vågar berätta att de själva är HBTQI och vill kunna mötas av respekt, då är det just ett tecken på en kultur där rädslan styr och där diskriminering kan ske i tysthet. Det är därför vi behöver en tydlig praxis.
Att kalla beslutet för ”sjuttiotal” säger mer om ledarsidans nostalgi än om kyrkomötets. Det är inte vi som lever i det förgångna. Det är de som fortfarande tror att ”mångfald” innebär att även diskriminerande praktiker ska ges utrymme.
Ledarskap kan ta sig många uttryck. Men det kan aldrig ta formen av den som vägrar fullgöra kyrkans uppdrag för alla människor.
Därför behövdes motionen. Därför var beslutet rätt.
Jesper Eneroth
Rebecca Hägg
Johannes Fransson
Edvina Palmcrantz
Isak Vencu Öhrlund
ledamöter i kyrkomötet för Socialdemokraterna
Svar direkt:
Tack för repliken på ledaren!
Den innehåller ett magstarkt påstående, att jag står så långt från utsattheten att jag inte ser den. Ingen har påstått att präster som inte viger samkönade par är en utsatt minoritet. Eller att hbtqi+-personer i samhället inte är det.
För varje text jag skriver om att präster med avvikande hållning i äktenskapsfrågan ska få fortsätta verka som präster kan jag skriva tio texter om varför jag anser att deras hållning är fel.
Så varför envisas Kyrkans Tidnings ledarsida med att, än så länge, försvara att båda äktenskapssyner ska få existera i Svenska kyrkan? Därför att Svenska kyrkan har en skyldighet att stå ut med mångfald.
Intresset för religion ökar i det svenska samhället, en rörelse pådriven av unga, och Svenska kyrkan har ett ansvar att hålla ihop kyrkan. Den breda mitten liksom sina konservativa flanker, som dessutom lockar många unga. Målet är att de ska komma i kontakt med en tradition som är både bred och djup, inte sluta sig i stängda läger. Det pastorala ansvaret över folkkyrkan omfattar alltså också dem som upplever sig pressade till marginalerna.
Mig veterligen finns inte exempel på arbetsgivare som vill, men inte vågar ställa frågan om en präst som söker tjänst viger samkönade. Ofta har frågan skälig grund. Arbetsgivare, de lokala församlingarna, måste också ha rätt att avgöra när den inte har det. När vi misstänkliggör varandras intentioner hårdnar positionerna. När prästers förmåga att uppträda med pastoralt omdöme underkänns av kyrkomötet suddas gränserna för den dubbla ansvarslinjen ut.
Det finns något inkonsekvent över att för det första motionera om inskränkningar i prästers arbetsrätt. För det andra kritisera den som påpekar att en sådan inskränkning saknar praktisk grund. För det tredje hävda att frågan inte är av praktisk natur utan ett nödvändigt, symboliskt ställningstagande. Kanske borde då kyrkomötet sätta mer av sin dyrbara tid på just praktiska problem. Församlingarna förtjänar det. Och hbtqi+-personer förtjänar respekten att frågan om deras inkludering inte vattnas ur i väntan på motioner och debatter som de facto gör skillnad.
Fanny Willman
