Lyssna också på den stora minoriteten

Kyrkan hemsöks av sina kyrkostrider, sekel efter sekel. I stort som smått. I dagens allvar ställs krav på kyrkan. I stället tappar hon medlemmar.  Krisinsikten kanske ökar om medlemmarnas medelålder även redovisades. 

Från näringslivet har jag lärt att ”trappan ska städas uppifrån.” Därför riktar jag mig till det högre prästerskapet och kyrkopolitikerna, särskilt i Stockholms stift. Vi har kunnat läsa om häpnadsväckande skillnader mellan vad som skrivs och vad som faktiskt görs.

På Stockholms stifts hemsida står att dess uppgift är att 1/ främja församlings-livet 2/ bevaka egendomarna samt 3/ vakta över att evangeliet lärs ut rent och klart. För säkerhets skull betonas extra dess ansvar för ett gott församlingsliv. Desto märkligare att i två aktuella fall har biskop Andreas i stället med kraft splittrat församlingslivet. I det ena fallet försökte stiftet för fjärde gången på femton år få fyra församlingar i innerstaden att gå samman. Men alla ville inte, så biskopen fick backa helt. Betänk hur den energin kunnat användas.

I det andra fallet, Oscars församlings samgående med Hedvig Eleonora församling, ville en betydande minoritet i Oscars inte gå samman. Men här ansåg stiftsstyrelsen att en lövtunn majoritet räckte. Den bakomliggande utredningen talade om ”ökad växtkraft”. ”Makten framför allt” är en bättre beskrivning om motivet. Två exempel där stiftets ledning medvetet söndrar församlingslivet.

Nästa handling gäller biskop Andreas välsignelse av försäljningen av Johanneskyrkan till romersk-katolska kyrkan. Reparationen kunde inte vänta längre, församlingen hade inte pengar. Vad säger biskop Andreas när nästa församling kommer i penningknipa och får ett fett anbud från till exempel Förenade Arabemiraten?

Ovanstående exempel från aktuell verklighet kan kanske gömmas och glömmas under skynket ”ekonomisk verklighet”, men de väcker principiella frågor. Det är bara 25 år sedan kyrkan skildes från staten och det finns anledning till eftertanke:

Frågan om indelningsärenden splittrar Det är lätt att förstå att Svenska kyrkans nuvarande situation med över 1 200 församlingar år svår att hantera. Då gäller att rikta förändringsblicken mot de många små församlingarna för att lösa deras situation, inte att sätta igång så kallade rationaliseringar i stora städer. De beslutande har förläst sig på affärstidningarnas recept för företag i kris. 

Vidare måste det vara principiellt fel att en församling kan driva igenom en ny indelning med högst tvivelaktig majoritet.

Ovanstående exempel visar på problem när församlingens ekonomi inte sköts professionellt, exempelvis de stora värden som ligger i kyrkobyggnader, fastigheter, skog och övrig kapitalförvaltning. Här har även revisorn ansvar. Vid biskopsvisitationen ligger inte vikten vid värdsliga frågor. Revisorn hänvisar till att det är kyrkofullmäktige och kyrkorådet som fattar besluten, samtidigt finns det särskilda skrivningar i Kyrkoordningens Kapitel 48 om revisorns ansvar.

Dessa frågor kan ej hanteras i en enskild församling. Kyrkostyrelsen eller biskopsmötet kanske kan vara rätta forum för att initiera en förändring till gagn för Svenska kyrkan och dess medlemmar.

Lars Strandberg