Mässan kan manifestera den sakrala enheten i Kristus

Klas Hansson, docent

I vår kyrka, där så stor möda har ägnats åt prästens kön, finns det alla skäl att i mässans form gestalta enhet mellan ämbetsbärare också över könsgränserna.

Det tillför mässan en vidare dimension. Det kan bland annat ske genom att en koncelebrant tyst deltar i instiftelseorden eller själv läser delar av nattvardsbönen.

I samtalet efter biskopsbrevet om nattvarden har framför allt det avsnitt som kallas ”Vanliga frågor” uppmärksammats. Det omfattar ungefär en femtedel av textmassan och berör olika praktiska frågor omkring nattvardsfirandet.

Som bakgrund har det den starka betoning på flera olika nattvardsmotiv, som biskoparna förtjänstfullt betonar i sitt brev.

Jag vill ta upp en enda fråga. När det gäller den så kallade koncelebrationen har biskoparna nämligen mycket bestämda åsikter. Med koncelebration menar biskoparna att tjänstgörande präster gemensamt läser instiftelseorden. Det är en snäv förståelse. Jag kommer ihåg att frågan diskuterats tidigare i biskopsmötet då jag var dess sekreterare. Då tänkte biskoparna på annat sätt.

I den promemoria som biskopen och professorn Lars Eckerdal presenterade för biskopsmötet i mars 2000 framhöll Eckerdal i stället en tradition från den odelade kyrkans tid och nämnde att, vad han visste, den äldsta beskrivningen av koncelebration fanns i Hippolytos Den apostoliska traditionen från omkring år 200.

Diakoner och präster biträdde biskopen i liturgin, prästerna deltog i nattvardsbönen med upplyfta händer (orantställning) medan biskopen ensam reciterade den eukaristiska bönen. Det berodde delvis på att det inte fanns en fast ordalydelse.

Notiser finns om att gästande biskopar och präster inbjöds att delta som medpresiderande. Koncelebrationen var inte snävt inskränkt till instiftelseorden men uteslöt inte heller dessa. Kyrkans enhet och kollegialitet gestaltades genom att inbjuda gästande som medagerande.

Denna form av koncelebration hade försvunnit i västkyrkan vid reformationstiden och således inget reformatorerna hade att ta ställning till, enligt Eckerdal. Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution markerade på 1960-talet koncelebration som en tillgång för att synliggöra stiftskyrkans enhet. Sedermera kom den romersk-katolska kyrkan att exakt reglera hur en koncelebration skulle gå till.

Koncelebration är bra som ett tecken på det gemensamma firandet av eukaristin, församling och präster tillsammans.

Tidigare praxis i Svenska kyrkan, att flera präster delade på nattvardsbönen, menar Eckerdal hade försvunnit till förmån för att huvudcelebranten svarade för hela nattvardsbönen från prefationen. Eckerdal kunde dock inte se några hinder för en koncelebration i den öppna betydelse han sett i den odelade kyrkan – tvärtom såg han goda skäl för att manifestera den sakrala enheten i Kristus.

Inte heller det ekumeniska dokumentet Dop Nattvard Ämbete stod emot tanken på koncelebration. Eckerdals slutsats var att en koncelebration som även innefattade den eukaristiska bönen rymde en välbehövlig symbolik. Övriga gudstjänstdeltagare skulle inte avskärmas och det fanns ingen anledning att utforma några regler för koncelebration. Så långt Eckerdal.

Biskopsmötet höll med Eckerdal och påpekade att den positiva upplevelsen tydligast uppnåddes när mässan firades versus populum. Men, sade biskoparna år 2000, en koncelebration fick inte användas ”som en metodik för att underkänna en kvinnlig prästs sakramentsförvaltning, nämligen så att gudstjänstens validitet legitimeras genom en manlig koncelebrant” (Biskopsmötets protokoll 7 mars 2000 § 35). Men några regler behövde inte formuleras, menade biskoparna. Det låg inom det svängrum som fanns för en prästerlig lojalitet med kyrkans seder och bruk.

Vid flera av de biskopsvigningar som ägde rum under 1990-talet ägde koncelebration rum. Gästande biskopar från andra kyrkor tog plats vid ärkebiskopens sida och bad olika delar av nattvardsbönen på sitt eget språk. Ärkebiskopen läste instiftelseorden.

En sådan koncelebration syftade till att gestalta en enhet också i det innersta i kyrkans sakramentala liv och gav, förutom assisterande biskopars delaktighet i handpåläggningen vid biskopsvigningen, ytterligare ett moment där enheten manifesterades. Det tillförde något, i stället för att skymma sakramentet, som biskopsbrevet hävdar.

Biskopsbrevet från år 2020 underskattar den betydelse en koncelebration i den vidare mening Eckerdal diskuterar kan ha som tecken på enhet. Varför hela nattvardsbönen får läsas endast av prästen ensam är svårt att förstå. Det är inte en ordning som finns i kyrkohandboken.

I vår kyrka, där så stor möda har ägnats åt prästens kön, anser jag att det finns alla skäl att i mässans form gestalta enhet mellan ämbetsbärare också över könsgränserna. Det tillför mässan en vidare dimension. Det kan bland annat ske genom att en koncelebrant tyst deltar i instiftelseorden eller själv läser delar av nattvardsbönen.

Koncelebration är bra som ett tecken på det gemensamma firandet av eukaristin, församling och präster tillsammans.

Klas Hansson
docent Strängnäs

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard
Per Hansson
Under omkring 1,5 år var jag tf kyrkoherde i Sigtuna. Vid Sigtunastiftelsen ordnades under den tiden ett antal konferenser med prästerliga deltagare från en mängd olika kyrkor. För mig var det självklart att bjuda in några präster från varje konferens att delta i firandet av mässan. Någon predikade, andra bad med i den eukaristiska bönen - ibland på sitt eget språk. Den gemenskap som så manifesterades i den gemensamma liturgin var uppskattad - av de koncelebrerande prästerna - och jag tror också av församlingen. En bit av vida världen fanns plötsligt där!
Nils Ronquist
"Frågan har aktualiserats på nytt i det nya biskopsbrevet om nattvarden som nyligen publicerats och där ordningen med koncelebration problematiseras och ifrågasätts". Hela den diskussionen är en icke fråga. Andra frågor för nattvardsfirandet är viktigare. De präster, diakoner eller förtroendevalda som delar ut nattvarden är Guds tjänare, övriga är deltagare vid nattvardsbordet det vill säga framme vid altarringen. Altarskåpet visar Gud i bilder och genom bilderna är deltagare i mässan. Numera används altarringen vid högtidliga tillfällen och problem uppstår tydligen. Gud bryr sig inte om titlar, utan en del utses att vara tjänare vid nattvarden.