Mathjälp är en bekännelsefråga

Lina Mayïm komminister, Gislaveds församling
Att bistå människor med något så grundläggande som att äta sig mätt, är inte välgörenhet, det är en trosbekännelse. Foto: Mikael M Johansson

Att bistå människor på konkreta sätt, också med något så grundläggande som att äta sig mätt, är inte välgörenhet, det är en trosbekännelse.

Det höjs varnande röster för att kyrkan ska bli en välgörenhetsorganisation. Givetvis får inte diakonin reduceras till nödhjälp, den har många fler dimensioner än så. Men att bistå människor på konkreta sätt, också med något så grundläggande som att äta sig mätt, är inte välgörenhet, det är en trosbekännelse. Matkassen som plockas ihop, soppan som hälls upp, fikabrödet till koppen med kaffe; kan vi se allt detta som ett utflöde av mässans måltid? Att brödet som bryts och delas och ger liv är så konkret? Att Kristi kropp berör och levandegör hela människan: andligt, ­socialt och fysiskt?

Svåra tider väntar som likaväl är möjlighetstider för kyrkan. Den svenska välfärdsstaten är trots allt en historisk parentes, och ett unikum i ett globalt perspektiv. Det kristna livet har allt som oftast formats i tider av nöd och utsatthet. Nu behöver Svenska kyrkans församlingar växla upp arbetet.

Visionen finns och gemenskaperna finns. Också resurserna finns om vi accepterar begränsningarna. De strukturella problem som nu drabbar enskilda är fortsatt politikens uppgift att lösa, och det lilla som kyrkan kan göra är ändå så oerhört viktigt! Kan församlingshemmet nu få bli det som ordet utlovar – inte i första hand ett kontorslandskap utan en välkomnande plats för församlingsborna som värmer och ger kraft att leva, till kropp och själ?

I en akut och växande nödsituation där allt fler människor saknar det grundläggande kan det vara värdefullt att lyfta fram orden ur apostlagärningarna (2:42) ”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.”

Lina Mayïm
komminister, Gislaveds församling med bakgrund som diakonimedarbetare

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Diakoni

Prenumerera på Nyhetsbrev

8 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Upprättelse och befrielse, att försvara människors rätt
"Den svenska välfärdsstaten är trots allt en historisk parentes". Varför då? Varför skulle vi nöja oss med att se välfärdsstaten som en historisk parentes? Det är väl vi själva, varje röstberättigad person, som väljer vilken inriktning vi vill ge vårt samhälle. Om vi inte vill att det ska vara en historisk parentes utan att välfärden och välfärdsstaten ska fortsätta existera i vårt land så kan vi ju arbeta för det. Det kan vi vara med och påverka - i ena eller andra riktningen. Sedan kan man också ställa sig i den andras skor: Hur roligt är det på en skala att vara beroende av be kyrkan om mat, än att få pengar på banken så att man kan köpa maten själv? Kyrkans ideella engagemang behövs, i den konkreta verklighet som är just nu. Så det finns ingen motsättning mellan den konkreta hjälpen och den profetiska diakonin. Men ingen av dem får glömmas bort. Båda behövs lika mycket. Och vi behöver besinna det som Anna Moilanen skrev, att det diakonala arbetets syfte är att bidra till egenmakt "att ge människor kraft att klara sitt eget sociala och ekonomiska liv". Kyrkans matutdelning är bara en nödlösning - även om den är trosbekännelse - och kan inte fortgå hur länge som helst.
Upprättelse och befrielse, att försvara människors rätt
Eller kanske kan matutdelningen fortgå hur länge som helst, men frågan är om vi vill det? Vill vi att människor ska vara beroende av att be kyrkan om hjälp med mat för dagen? Att dela mat eller en måltid är trosbekännelse, jag håller med om det. Det är i sig något gott att kunna ge och ta emot, och dela. Det kan bli ett gemensamt rum, en mötesplats. Men det blir ändå på ojämlika villkor. Människor ska inte behöva stå i kö vid ett soppkök eller utdelning av matkassar, de ska ha rätt till att få en egen inkomst.
Mer än nödhjälp
Tack för goda kommentarer. Jag önskar och tror på ett välfördssamhälle men utvecklingen idag går åt ett annat håll. Maskorna i skyddsnätet är stora. I den verkligheten lever församlingarna och det fiskala uppdraget. Vi behöver jobba profetiskt med att synliggöra problemen men också konkret, så länge människor söker oss. Det kyrkan kan ge är det som är mer än nödhjälpen: delandet, gemenskap och bekräftelse av varje människas oändliga värde. Det är kyrkans unika bidrag. När jag själv i en svår period i livet behövde ta emot bärhjälp blev detta så tydligt. Hur förnedrande och svårt att vara blött ytterligare en bästsäljande, en siffra i statistiken. Kyrkan är något mer: se nä önskan, dela brödet med henne. Tack igen för kö8ka kommentarer som inspirerar
Upprättelse och befrielse, att försvara människors rätt
Jo, kyrkan är verkligen någon mera, och kan kanske se och möta människan i ögonhöjd på ett annat sätt än myndigheter kan. Men det man kan se är en strukturell förskjutning från en rättighetslagstiftning till att den ideella sektorn har vuxit och tagit ett allt större ansvar. Det är ju gott i och för sig, att de ideella krafterna vill finnas där och möta upp människan. Samtidigt ser vi kanske inte att det som håller på att hända är att människor fastnar här. Människor går ifrån att ha rättigheter till att istället bli beroende av ideella organisationers välvilja. Och det man kan fundera kring är ju ifall myndigheternas ansvar och rättighetslagstiftningen riskerar att urholkas ju ivrigare de ideella organisationerna är beredda att ta över ansvaret? Det är en öppen fråga om det är så, men jag tror att man behöver vara observant på det. Är det bra att människor saknar lagstadgade rättigheter? Vill kyrkan vara möjliggörare av det, eller hur kan hon bäst se människan och försvara människors rätt? Och hur gör vi för att stödja människor att kunna få en egen inkomst?
Lina
Behöver kyrkan jobba med många perspektiv samtidigt tänker jag? Socialt företagande men också uppmuntra till politiskt engagemang i samhället? Jag vill lyfta att matfrågan inte bara är statens utan i högsta grad kyrkans angelägenhet.
Upprättelse och befrielse, att försvara människors rätt
Ja absolut, kyrkan behöver jobba med - och jobbar med - många perspektiv samtidigt. Det ena utesluter inte det andra, utan kompletterar varandra. Men jag tror vi behöver vara uppmärksamma på vår egen drivkraft. Syftet med hjälpen är ju att möta människan och stödja till upprättelse. Att människor får kraft och verktyg för sitt eget liv. Vi människor är ju beroende av varandra, absolut. Och det är gott så. Men det kan också finnas ett stråk av "självgodhet" i att ideella organisationer delar ut matkassar t.ex. Ibland kan man behöva stanna till och fråga sig: VAD ÄR DET VI VILL ÅSTADKOMMA? OCH LYCKAS VI MED DET? Det är viktiga frågor att reflektera kring. Jag tror man behöver både ha ett mikroperspektiv och ett makroperspektiv och se hur denna hjälp blir/är insatt i en organisatorisk och samhällelig struktur. Ditt perspektiv behövs verkligen. Att dela mat är trosbekännelse och kan bli och vara en god delad stund, där människan känner sig sedd och mött. Och får kraft. Verkligen. Men det kan också bli en del av en struktur, där människor saknar rättigheter och fastnar i ett underläge. Det är viktigt att våga se båda perspektiven, så att vi är medvetna och kan fatta kloka beslut.
Maria Stade
Med tanke på att de ekonomiska klyftorna ökar generellt i världen och extra mycket i Sverige, vi har nu med råge blivit mer ojämlika än Ryssland och är västvärldens mest ojämlika land, behöver vi arbeta intensivt med såväl den profetiska diakonin som den barmhärtighetsinriktade genom en generös hållning när vi möter ekonomiskt utsatta.
Upprättelse och befrielse, att försvara människors rätt
Ja, vi behöver verkligen en generös hållning, i stunden, nuet och mötet. Samtidigt behöver vi också arbeta för att människor ska få möjlighet att bli självförsörjande. Inte genom att ställa orimliga krav på individerna som tar emot hjälp, utan genom att ställa krav på vårt samhälle på olika sätt. Genom att samhället ger människor möjlighet till bostad, utbildning/vuxenutbildning/yrkesutbildning, hälsovård, språkträning och språkundervisning där det behövs, och genom att ställa krav på arbetsgivare att inte diskriminera människor. Kanske kan man titta på hur Sverige blev ett välfärdssamhälle en gång i tiden. Vilka strukturer var det som förändrades och som gjorde att människor fick det ekonomiskt bättre? Är det något av detta man kan hämta inspiration från, idag? Eller finns det andra saker som också skulle kunna minska den ekonomiska ojämlikheten i samhället? Vad behöver vi göra?