Mindre ödesmättad diskussion om biskopsuppsägning

I ett debattinlägg i KT 49/2020 av Ulf Söderlind med flera finns invändningar mot sådant som jag framfört om kyrkoordningen och möjligheten att säga upp någon från en befattning som biskop. Samtidigt diskuteras i inlägget den specifika situationen i Härnösands stift.

För egen del har jag inte någon välgrundad uppfattning om den situationen. Jag är dock medveten om svårigheten att fundera mer principiellt om vad gällande bestämmelser innebär när det hela tiden blir en koppling till en specifik inflammerad situation.

När jag prövat vad som rimligen kan tänkas gälla har min utgångspunkt varit följande: Den som har en anställning som biskop kan, även när man tar hänsyn till biskopens särskilda ställning, i likhet med andra personer agera på ett sätt som kan utgöra saklig grund för uppsägning utan att det är fråga om sådant som faller inom ramen för den särskilda tillsynen över ämbetsut-övningen.

Med andra ord, biskopar är också människor. Med denna utgångspunkt tänker jag att man bör vara försiktig med att dra alltför långtgående principiella slutsatser om vad ett enstaka beslut beträffande en biskop betyder för Svenska kyrkan.

Hanteringen av frågor om uppsägning regleras arbetsrättsligt och kan därmed inte regleras i kyrkoordningen. Där finns där- emot en ordning för det som kallas befogenhetsprövning. Det innebär att domkapitlet prövar att de som är arbetsgivare för präster och diakoner inte överskrider sina befogenheter genom att lägga sådant till grund för disciplinära åtgärder eller uppsägning som specifikt hör hemma inom biskopens och domkapitlets tillsyn.

Det är alltså en bestämmelse om när uppsägning inte får ske. Grundläggande för detta är den ansvarsfördelning som finns mellan arbetsgivarens befogenheter och de i kyrkoordningen angivna tillsynsorganens uppgifter.

Den ansvarsfördelningen skulle gälla även om det inte fanns bestämmelser om befogenhetsprövning. Det medför att en stiftsstyrelse inte kan fatta beslut avseende en biskop utifrån förhållanden som ska prövas av Ansvarsnämnden för biskopar. Det följer inte av ansvarsfördelningen att inte beslut om uppsägning kan fattas på andra grunder.

I debattinlägget uttrycks förhoppningen att överklagandenämnden inte ska dela min tolkning av vad som inte står i oskrivna paragrafer, alltså dela min syn på vad som står i skrivna paragrafer. Den förhoppningen delar jag och såvitt gäller paragrafer ägnar mig här bara åt de som redan är skrivna. Paragrafer som när de först skrevs hade som en bakgrund överväganden om biskopens ställning utifrån tradition och ekumeniska överenskommelser. Den bakgrunden har naturligtvis påverkat paragrafernas innehåll och är också av betydelse för tolkningen.

En jämförelse mellan biskop och kyrkoherde är rimlig att göra utifrån kyrkoordningens bestämmelser om deras självständiga ställning. Beträffande biskopar som kyrkoherdar sägs att de ska fullgöra sina uppgifter ”utifrån avgivna vigningslöften och på eget ansvar”. Att en jämförelse är relevant underbyggs av att det i förarbetena sägs att ”beskrivningen av biskopens ställning i möjligaste mån skall göras parallell med beskrivningen av kyrkoherdens ställning”.

För min del är jag inte, med viss erfarenhet av arbete med kyrkoordningen, beredd att utifrån kyrkoordningens tystnad i frågor om uppsägning av en
biskop dra så långtgående slutsatser om en underförstådd avsikt som görs i debattinlägget.

Det finns enklare förklaringar än den som ges där, nämligen att det uppkommer situationer som ingen hade förutsett när bestämmelserna utformades. Sådant sker och kan leda till nya bestämmelser. Gällande ordning måste naturligtvis tillämpas innan nya bestämmelser är på plats.

Det kan noteras att det i förarbeten till kyrkoordningen på ett par ställen talas om uppsägning som något som ligger hos arbetsgivaren till följd av arbetsrättsliga regler. När exempel gavs på arbetsgivarfunktioner som skulle följa av att stiftet föreslogs bli arbetsgivare för biskoparna fanns uppsägning med i uppräkningen.

När det angavs villkor för att stiften skulle kunna vara arbetsgivare var ett av villkoren att anställning skulle upphöra om en biskop förklarades obehörig. Det är en inte alltför långsökt tanke att det också borde ha angetts som ett villkor om avsikten varit att detta skulle vara den enda möjligheten att besluta om en uppsägning.

Det förefaller sannolikt att det kommer någon översyn av vad som ska gälla i fråga om uppsägning från en befattning som biskop. För detta finns som jag ser det goda skäl.

Gunnar Edqvist