Nu är det läge att ställa sig bakom en nollvision för abort

Fyra fellows vid Claphaminstitutet
Vore det inte läge för Svenska kyrkan att i gemenskap med andra kyrkor och trossamfund aktualisera en nollvision för aborter? Foto: Lars Rindeskog

Inom Svenska kyrkan och andra trossamfund är man naturligtvis väl bekant med enskilda människors brottning med abortfrågan. Vore det inte läge för Svenska kyrkan att i gemenskap med andra kyrkor och trossamfund aktualisera en liknande nollvision?

Ett av dagspolitikens absolut mest laddade debattämnen är abortfrågan. Hårda ord och nedsättande etiketter klistras snabbt på den som vill fördjupa samtalet och peka på den uppenbara moraliska problematiken. Vi behöver öppna för ett sakligare samtal om en etiskt komplicerad fråga.

Tanken om abort som en självklar rättighet är en tvivelaktig ståndpunkt. Abort är en nödfallsutväg, men det är aldrig en idyllisk eller självklar lösning på en ovälkommen graviditet.

I verkligheten är ju nästan alla svenskar i någon mening abortmotståndare. Om några i vårt land önskar rätt till abort ända fram till födelsen, så som i New York, måste de vara väldigt få. Många utanför den twitterifierade debatten anser det angeläget att förbättra reglerna för de sena aborterna, då yngre barn i dag kan räddas till livet än tidigare. Det borde kunna diskuteras varför man i Norge och Danmark har proportionellt mycket färre aborter än vi i Sverige, varför Finland bara har hälften så många som vi, och om Sveriges abortlag skulle kunna anpassas exempelvis efter grannländernas exempel.

Somliga av oss som nu betraktas som opålitliga demokrater när vi önskar problematisera de höga aborttalen var med i debatten redan på 1960- och 1970-talen. Vi minns tiden mellan 1950 och 1965 då aborterna pendlade mellan 3 000 och 6 000. Från 1965 års abortutredning blev ökningen mycket brant, genom att fri abort i praktiken genomfördes med Socialstyrelsens stöd trots att den gamla, mer restriktiva lagen formellt fortfarande gällde.

När 1974 års lag antogs var det under mångas protester. Den social­demokratiska kvinnoläkaren Elisabet Sjövall, som också en tid var ordförande för RFSU, skrev i ett särskilt yttrande till abortkommitténs betänkande: ”Ju liberalare abortlagstiftning vi har, dess mer utsätts kvinnan för påtryckningar att abortera – det blir en normal lösning. En kvinna som ensam skulle avgöra ett väsentligt mänskligt problem är en chimär, liksom det är en chimär att tro att någon individ någonsin skulle ensam kunna avgöra ett för henne väsentligt mänskligt problem”. Två av de borgerliga partiledarna, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin, röstade emot lagen, liksom 91 procent av moderaterna, 62 procent av folkpartisterna och 38 procent av centerpartisterna. Det är en demokratisk och etisk brist när i dag i stort sett varje politiker avkrävs ett trohetslöfte till nuvarande lagstiftning och utmålar abortkritiker som antidemokratiska. Men därmed öser de också förakt över sina egna tidigare ledare. Det vore rimligt om flera partier ville ställa sig bakom den nollvision för aborter som Kristdemokraterna proklamerade 1997, och även acceptera att kvinnor och män på ledande partiposition både kan ha varit, och än
i dag kan vara det som har blivit politikens fulaste skällsord: abortmotståndare.

Inom Svenska kyrkan och andra trossamfund är man naturligtvis väl bekant med enskilda människors brottning med den här frågan. Vore det inte läge för Svenska kyrkan att i gemenskap med andra kyrkor och trossamfund aktualisera en liknande nollvision? Här finns möjligheter att genomföra en helhjärtad diakonal insats för att stödja de mödrar som misströstar om att kunna ta hand om sitt barn, men också möjligheten att göra ovälkomna barn välkomna.

Som så ofta är det utanför politikens led som frågor lyfts till en högre nivå. Jörgen Huitfeldts personliga artikel i DN den 8/2 är ett djupt berörande exempel på vad frågan i verkligheten handlar om: Föräldrar som våndas inför ett val som de har lagens möjlighet att göra, och en liten människa som antingen kommer att få födas eller inte få födas. I det här fallet valde föräldrarna livet, och beskriver hur de därmed får möta den kärlek som deras dotter med Downs syndrom kan ge och ta emot. Andra föräldrar har gjort ett annat val, men ingen abort är en så oproblematisk frihetsmanifestation som tyckare vill göra gällande.

Samhället behöver fortsätta på den här linjen och öppet kunna diskutera aborterna som den svåra etiska fråga det är: en före­teelse som vi i första hand önskar motverka, inte uppmuntra. Och då kan – kanske – till slut även politikerna våga öppna det mogna samtal som ett civiliserat samhälle behöver.

Annelie Enochson
riksdagsledamot 2000–2014 (KD)
Anna Aronsson
barn- och ungdomsläkare
Olof Djurfeldt
filosofie licentiat i socialantropologi, 
före detta chefredaktör Dagen

Anna Emdenborg,
bachelor of arts i filosofi och etik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
 

Här finns möjlig­heter att genomföra en helhjärtad diakonal insats för att stödja de mödrar som misströstar om att kunna ta hand om sitt barn.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Larsa Rännar
Sverige är sekulärt land, det innebär att all lagstiftning och efterföljande av densamma får och skall fattas av riksdagen. Självklart är det önskvärt och klokt att expertis och sakkunniga blir delaktiga i dessa processer. Men alltid på uppdrag av riksdag och regering. Vad gäller den aktuella frågan om kvinnans rätt till fri abort är det inte bara olyckligt utan också bedrägligt att försök görs att gång på gång skuldbelägga kvinnors lagliga handlingar och beslut.