Nu behövs stöd för den grundläggande uppgiften

Anders Kristoffersson, teologie magister, kyrkvärd och förtroendevald i Ålidhems församling, Umeå
(Återupp-)byggandet av gemenskaper, runt och utanför altaret, blir särskilt viktigt efter pandemin och inför klimatkrisen. Foto: Johanna Norin

Hur möter vår kyrka människor när pandemin skapat osäkerhet om hälsa, arbete och ekonomi? När klimatkrisen kräver snabba förändringar av politiken och av oss som enskilda medborgare. Vilken bekännelse förmedlar vi? Hur hanterar vi människors känslor? Vilken gemenskap erbjuder vi? Och hur ger vi därmed människor ork att leva?

Teologihistorikern Björn Skogar har nyligen påmint om några bildliga ord av den värmländske prästen Sven Hector, om ett av trons dilemman, hur vi balanserar mellan ”objektivismens stenbumlingar” och ”subjektivismens sumpmarker”.

Var finns kyrkan mellan stenbumlingar och sumpmarker? Mellan bekännelse som försanthållande och ett passivt bejakande av människors känslor. Mellan de dömande, främmande orden och de alltför kända orden som inte försonar och frigör.

Under 1800-talet utmanades den tidigare kyrkliga ortodoxin från två håll, av den pietistiskt grundade väckelsen och av liberalteologin med dess historisk-kritiska bibelsyn och ifrågasättande av tro som försanthållande. Arvet från Kant hade till synes omöjliggjort all metafysik: Att det finns något med självständig existens (som Gud) bortom mänskliga sinnen sågs som en föråldrad idé.

Vår kyrka balanserar i dag mellan ortodoxi och liberalteologi. Kyrkomötets program för lärande och undervisning stärker utrymmet för den senare. Vi har också under många år rört oss från en paternalistisk kyrka, rotad i katekes och bekännelser, mot en terapeutisk kyrka, där människors känslor och längtan ska mötas. På folkkyrkovis med avståndstagande till församlingen som förening.

Det behövs komplement till bekännelsetrons dragning mot enbart försanthållande och till känslotrons starka betoning av individens tillit till Gud.

Den lutherske teologen Georg Lindbeck ser kyrka och religion som primärt språkliga–kulturella gemenskaper med rötter i tradition och berättelser. Deltagande i praktiker, i och utanför gudstjänsterna, verkar lärande och ger människor hopp och livsmod.

Men liksom all gemenskapsteologi kan Lindbecks kritiseras för att den skapar slutna gemenskaper. I svensk miljö förstärks kritiken genom vår höga värdering av den självständige individen, en tanke med rötter i det tidiga bondesamhället. Som samspelar med den sena folkkyrkliga skepsisen till gemenskaper utöver altarets. En besvärlig brygd när nödvändiga gemenskaper ska stärkas, i kyrkor och i samhälle.

Sedan många år krymper altarets gemenskap. Antalet besök i huvudgudstjänsten har mer än halverats mellan 1990 och 2019, från 118 procent till 58 procent (som andel av tillhöriga). I absoluta tal är fallet kraftigare, från 9 miljoner till 3,4 miljoner. Lärandet genom gudstjänsten, i predikan och på andra sätt, reduceras.

Det finns en svag tröst i att besöken i kyrkliga handlingar (förrättningar) inte har minskat lika mycket, från 6,2 miljoner 1990 till 4,9 miljoner 2019. Och förrättningarna är viktiga som existentiella möten. Men framtidens kyrka ska möta människor, inte bara i stor glädje och stor sorg utan även i deras vardag.

Mindre besök i huvudgudstjänsten gör att församlingskärnorna, definierade som de som deltar från en gång i månaden och uppåt, har krympt. Kanske ner mot någon procent av de tillhöriga. Ett problem när resurserna krymper och fler ideella behövs.

Kyrkan behöver alltså stärkas som social-liturgisk gemenskap. För att ge människor hopp och ork att leva. Då blir församlingarna också en miljö som föder fram präster, musiker, diakoner och pedagoger. Då kan dagens instabila läge hävas: Där det av goda skäl inte går att använda sekulära universitet och högskolor som konfessionell lärandemiljö. Där det är svårt för utbildningsinstitutet att ensamt skola in medarbetare.

Nu är bekännelse, människors känslor och social-liturgisk gemenskap komplement till varandra: Alla församlingar lever i varierande grad i alla dessa lager av tro och liv. Men (återupp-)byggandet av gemenskaper, runt och utanför altaret, blir särskilt viktigt efter pandemin och inför klimatkrisen. Här avgörs vad det är att vara kyrka. Extra viktigt för en minoritetskyrka (jfr Göran Wiking i KT 46/2020)

Men olika maktcentrum på nationell nivå, som kyrkomöte, kyrkostyrelse och kyrkokansli, är tystlåtna i frågorna om trons olika lager. Som ju ändå rör vår kyrkas ”teologiska självförståelse som evangeliskt-lutherskt trossamfund”, den centrala analysuppgiften för kyrkolivsavdelningen vid kansliet. Men även för biskopsmötet.

Med vällovlig respekt för kyrkoordningen hänvisar central nivå till församlingarnas självständighet. Men nu behöver samma församlingar stöd, teologiskt och på andra sätt, för arbetet med den grundläggande uppgiften. Särskilt för undervisning och mission.

Kyrkan behöver alltså stärkas som social-liturgisk gemenskap. För att ge människor hopp och ork att leva. Då blir församlingarna också en miljö som föder fram präster, musiker, diakoner och pedagoger.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.