Diakoner måste höja rösten

Carita Ibarra Kristensen, stiftsdiakon i Lunds stift
Foto: Lars Rindeskog

Varför värderas inte den gedigna kompetens diakonen har?

I tider av ekonomisk osäkerhet ser vi att diakontjänster dras in med motiveringen att någon annan kan göra diakonens arbete. Diakontjänster dras in och/eller omvandlas till prästtjänst med diakonal inriktning och vi blir så konfunderade.

Hur kan en präst, eller annan kristen i vår kyrka, inte ha diakonal inriktning? Är vi inte alla i dopet kallade till ett liv i diakoni? Men betyder det att alla döpta kan fylla diakonens roll i församlingen?

Hur kommer det sig att så många av våra kollegor och chefer inte kan se skillnad på diakonalt gott församlingsarbete och diakonens specifika roll och ansvar?

Man ser betydelsen av det diakonalt goda och viktiga församlingsarbetet i alla våra verksamheter – men ser man inte betydelsen av det förebyggande diakonala arbetet och det profetiska diakonala arbetet som diakonen ansvarar för?

Hur tänker den församling som anser att en erfaren präst kan sköta det diakonala på ett strategiskt och samhällsanpassat sätt?

Man förstår vad vi alla i en församling har för ansvar men förstår man inte vad diakonen specifikt har för ansvar för kyrkans diakonala arbete?

Låt oss göra en jämförelse med sjukvård och sjuksköterskans roll och ansvar. Vi kan båda hjälpligt plåstra om någon som slagit sig, tvätta av ett sår och sätta ett förband, vi kan hjärt- och lungräddning men gör det oss till sjuksköterskor?

Sjuksköterskan kan till skillnad från oss utifrån såret eller skadans art kanske se vad som ligga bakom skadan, och på så sätt se vilka för övriga insatser och kompetenser som behövs för att behandla skadan vidare och på så sätt att förebygga att skadan kommer tillbaka eller förvärras. Sjuksköterskan har en kunskap som vi självfallet inte har, för vi är inte sjuksköterskor.

Självklart är vi alla en del av det goda församlingsarbetet, den diakonala verksamheten. Men hur teologiskt förankrad och kompetent en präst än är inom sitt område så har prästen inte utbildning eller uppdrag i sin vigning att också strukturellt på ett kunskapsbaserat och kompetent sätt planera för att möta diakonala behov på djupet nu och inför framtiden.

Det har diakonen, genom sin gedigna kompetens och utbildning.

Hur tänker den församling som anser att en erfaren präst också kan sköta det diakonala på ett strategiskt och samhällsanpassat sätt? Eller är det så att man inte ser vikten av det arbetet?

Vad är det man inte ser av diakonens roll och funktion? Vad är det man inte värderar av diakonens insatser? Varför ser och värderar man inte den gedigna kompetens diakonen genom sin utbildning har i församlingens diakonala arbete?

Är det dags att vi diakoner också för våra förtroendevalda, kyrkoherdar, präster och kollegor talar om våra olika uppdrag utifrån vigningslöftena? Är det dags för oss att fråga chefer och förtroendevalda vad diakoni är för dem?

Vilken diakoni de vill se i församlingarna? Fråga dem vad de ser för skillnad på gott diakonalt församlingsarbete och diakonens roll och funktion?

Systrar och bröder. För framtiden skull kanske det är dags för oss nu att tillsammans, ödmjukt men tydligt, i våra företrädares anda, utan att bli aggressiva och förargade men med bestämdhet ta oss an uppgiften att lyfta diakoni och diakonat.

Att öppet ställa frågor och vara modiga i att ta de samtal som kan komma. Våga ställa frågorna, våga ta samtalen.

Inte för egen skull utan för Guds och våra medmänniskors skull, enligt våra vigningslöften. Diakoner – vi har ett uppdrag!

Carita Ibarra Kristensen      
Carin  Hompe Svedberg
Stiftsdiakoner Lunds stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.