Om apostolisk demokrati och makten över kyrkans beslut

Frågan om makten över kyrkans beslut aktualiseras i valtider.

I Svenska kyrkan har det som kallats ”den dubbla ansvarslinjen” varit grundläggande för förståelsen av kyrkans beslutsfattande. Den innebär en ”samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete…” (lagen om Svenska kyrkan) . Den nuvarande formuleringen i Kyrkoordningen lyder: ”Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”.

Den bibliska bakgrunden till denna dubbla ansvarslinje – som möjligen kan kallas apostolisk demokrati – är apostlamötet i Jerusalem cirka år 49. Det ägde rum mellan ledarna för den kristna församlingen i Jerusalem och ledarna för dess dotterförsamling i Antiochia. Besluten fattades av församlingens medlemmar, presbyter och apostlar, Apg 15 och Gal 2. 

Urförsamlingens sätt att styra har blivit ett apostoliskt demokratiskt ideal och arv. När Svenska kyrkan, och vissa andra kyrkor, kallas episkopal förmedlas kyrkans tradition i det att biskopen med samverkansorganet domkapitel utövar ett apostoliskt ledarskap.

Den dubbla ansvarslinjen var tydlig redan i våra medeltida landskapslagar. Sockenstämman hade makt över angelägenheterna i socknen. Till dessa hörde att bygga kyrka och prästgård med tillhörande byggnader för prästens försörjning. Sexmännen var sex förtroendevalda bönder. De hade ansvaret för att beslut fattade på sockenstämman verkställdes. Sockenstämman ansvarade vidare för socknens styre, ekonomi och fattigvård och omsorg om de sjuka. Sockenstämma utkrävde ansvaret av de verkställande – som kyrkvärdar, sexmän och senare kyrkoråd. Det har hävdats att sockenstyret är en av rötterna till den senare utvecklade svenska demokratin. Prästen däremot var i sitt ämbete underställd biskopen och domkapitlet. Men i många frågor skulle man samverka, trots olika mandat.

I kraft av dopet med sin bekännelse som medlemsgrundande har alla döpta i Svenska kyrkan fått ett bemyndigande att delta i ansvarstagandet för kyrkans liv. För lekfolket innebär detta möjligheten att bli förtroendevald i kyrkans styrande organ på församlings-, stifts- och nationell nivå, att vara kyrkvärd, revisor i församling, att sitta i domkapitlet och ingå i de nämnder och utskott som väljs av stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Hur uppdraget förvaltas avgörs av väljarna i regelbundna val. 

Kyrkans ämbetsbärare har fått sina mandat genom sina tjänster, de kan bestämma i vissa frågor genom sin ämbetsvigning, sitt anställningskontrakt och sina fackliga organisationer. Hur de förvaltas avgörs av domkapitlet respektive arbetsgivaren. Förutom präster och diakoner finns sedan länge andra högt kvalificerade tjänster inom vår kyrka: pedagoger, musiker, körledare, informatörer, administratörer med flera. Om än med höga ideal arbetar ingen ideellt. Samtliga är anställda med lön och är en del av den kyrkliga organisationen. Men de döpta som engagerar sig ideellt är fortfarande en del av den ideella ansvarslinje som går tillbaka genom historien ända till urkyrkan. Hur ska då inflytandet över kyrkans beslut fördelas? I kyrkolagen påbjuds ju endast en samverkan.

Det är frågor som aktualiseras i synnerhet när det stundar till kyrkoval. På en lista till kyrkomötet har ett stift fyra anställda bland de första fem namnen, varav två vigda, där tre av dem dessutom kommer från samma församling. Det sticker i ögonen. Det kan knappast kallas representativ demokrati, där helst och om möjligt hela stiftet ska representeras av sina medlemmar. Det är ett klent argument att hävda att det är svårt att rekrytera motsvarande kompetens bland lekfolket. Kyrkomötet får inte bli en fackförening. Sådana finns redan. 

När ämbete, anställning och förtroendeuppdrag sammanfaller finns det en risk att de frågor som drivs och de beslut som fattas gagnar inte bara organisationen i sig, utan just den verksamhet och de villkor man själv är en del av – ens egen anställning.

Makt ska fördelas! Hur ser det då ut i två av de kyrkor vi oftast refererar till? Den Anglikanska kyrkans högsta beslutande organ i Church of England är General synod med totalt 483 platser. Dessa fördelas på biskopar cirka 50, präster och andra vigda cirka 200 samt lekfolk, cirka 200 samt ytterligare cirka 30 personer. Alltså en stark dominans för ämbetslinjen. 

Den yngsta av de evangelisk kyrkorna inom EKD efter andra världskriget (Ev Kirchen Deutschland) är kyrkan i Hessen Nassau (EKHN). Där finns tre nivåer, precis som i Svenska kyrkan Kirchensynode, Dekanatssynode och Kirchenvorstand. För de två första gäller 2/3 lekfolk och 1/3 prästvigda. För att kunna sitta i kyrkosynoden måste man vara aktiv i de två andra beslutsförsamlingarna. Steg ett är en förutsättning för deltagande i steg två som i sin tur är en förutsättning för steg tre. Det är ett omfattande uppdrag, minst sagt. Med sina indirekta val till stift och synod är de en förebild.

Hur ser det då ut i våra nordiska systerkyrkor? Den Finska evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte har störst likhet med Svenska kyrkan. Det består av 109 ombud varav 64 är lekmän och 32 är präster valda av stiften. Dessutom ingår biskoparna, fältbiskopen, ett ombud utsett av statsrådet och ett sameombud valt av Sametinget. Kyrkomötet är det högsta beslutsfattande organet i Evangelisk lutherska kyrkan i Finland. Det behandlar frågor som rör kyrkans lära och verksamhet, samt kyrkans lagstiftning, förvaltning och ekonomi.

Genom lagändringar 2012 och 2016 är Den Norska kyrkan inte längre en statskyrka. Den nya formuleringen i grundlagen är: ”Värdegrunden förblir vårt kristna och humanistiska arv”. Den norska kyrkan, en evangelisk-luthersk kyrka, förblir Norges folkkyrka och understöds såsom sådan av staten. Kyrkomötet har 117 medlemmar, 77 lekmän och 22 anställda, 12 biskopar,  samiska representanter samt ungdomsrepresentant och företrädare för dövkyrkan. 

Den Danska folkkyrkan, Folkekirken, har starkt prägel av att vara stiftskyrka samtidigt som den är en statskyrka och således saknar kyrkomöte.

Den isländska kyrkan (Íslenska þjóðkirkjan) var, under flera hundra år, en "dotterkyrka" till den danska kyrkan. Det högsta beslutande organet inom den isländska kyrkan är dess lagstiftande församling – Kirkjuþing. Den har 29 valda representanter, 12 prästvigda och 17 lekmän, samt en lekmannapresident. Den högsta verkställande makten är kyrkorådet, Kirkjuráð, med två präster och två lekmän som väljs av Kirkjuþinget och leds av Islands biskop.

I jämförelse med dessa systerkyrkor har den Svenska kyrkan tveklöst det största andelen ideella förtroendevalda i sina beslutande församlingar. Enkelt sagt: lekfolket, de ideella, dominerar stort och har den egentliga makten. Men det finns en viktig skillnad. En jämförelse visar att det saknas regler i vår kyrka för hur stor andel vigda personer som kan väljas samt hur stor den anställda gruppen får vara. Vigda är såväl anställda, pensionärer som icke-anställda. 

På församlingsplanet får inte anställda/ämbetsbärare vara medlemmar i de lokala beslutande organen, annat än kyrkoherden och församlingsherden i kyrkoråd och församlingsråd för samverkans skull. Kyrkans nuvarande ordning är att vem som helst kyrkotillhörig utom biskoparna kan väljas in i kyrkomötet, där biskoparna dock har närvaro- och yttranderätt. 

Ämbetsbärare och andra anställda är viktiga för kyrkomötet men antalet bör regleras. Med nuvarande regler kan kyrkomötet i princip bestå av uteslutande vigda och annan personal, eller inga alls. En möjlig ordning, när antalet väl är bestämt, är att ämbetsbärare väljs i samband med präst- och diakonmöte, på samma sätt som man då väljer ledamöter till domkapitlet. Det är också önskvärt att antalet för icke vigda, men anställda som kan ingå i kyrkomötet, fastställs.

 Vigda, lekfolket som anställda och alla andra har olika arenor och ska inte tävla om samma mandat. Det rimmar illa med den dubbla ansvarslinjen enligt vår uppfattning. Lekfolkets engagemang ska tas tillvara. 

Kjell Kallenberg
Johan Unger