Öppet brev till alla nomineringsgrupper inför kyrkovalet i höst

År 2000 hade Svenska kyrkan 7,1 miljoner medlemmar. 2020 hade Svenska kyrkan 5,7 miljoner medlemmar. Medlemstappet förefaller nu ha avstannat och många blir åter medlemmar.

Man kan anta att de flesta av dessa miljoner medlemmar vill att Svenska kyrkan ska fortsätta vara en kristen aktör i det svenska samhället, bevara och vårda våra kyrkor och att kyrkan ska stå vid människors sida i livets olika skeden.

De flesta medlemmar i Svenska kyrkan utgörs av den grupp som sällan eller aldrig deltar i kyrkans gudstjänstliv. De skulle, kanske just därför, heller aldrig komma på tanken att vilja bestämma, fatta beslut om kyrkans liv och verksamhet och vara arbetsgivare för kyrkans anställda.

Det finns skäl för de olika nomineringsgrupperna, inför kyrkovalet i höst, att fundera både ett och två varv vilka man utser som kandidater. 52 procent av svenska folket ser sig som kristna och den som säger sig vilja finnas med som valbar på en lista i kyrkovalet tillhör med största sannolikhet denna grupp. Men det är bara 9 procent av dessa kristna som regelbundet deltar i kyrkans gudstjänstliv. 9 procent som aktivt utgör kyrkans grundläggande mening och existentiella identitet. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det är 9 procent som avgör Svenska kyrkans existensberättigande.

Att nomineringsgrupperna bör försäkra sig om att deras kandidater tillhör denna grupp är ingen orimlig önskan. Det borde vara ett självklart krav. Bara tanken på att behöva förklara varför är egentligen så egendomligt att det torde vara helt unikt. Högmässan, söndagens gudstjänst, är svenska kyrkans kärna och utgångspunkt för allt vad kyrkan representerar och verkar för. Att det finns förtroendevalda i svenska kyrkan som inte aktivt delar ett gudstjänstliv i någon kyrka är inte bara respektlöst utan också demokratiskt försvårande.

Att inte vara en del i en gudstjänstfirande församling omöjliggör en förståelse för vad kyrkans liv och gemenskap är. En kyrka kan avveckla nästan allt, till exempel barnverksamheten, körerna och huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och ändå kalla sig för kyrka. Men om församlingen slutar fira gudstjänst eller högmässa är den inte längre en kyrka.

Det som definierar en kyrka är inte enbart dess tro och tradition. Om inte kärnan finns, högmässan med läsning av Bibelns texter, de gemensamma och enskilda bönerna, församlingssången och delandet av bröd och vin, då är kyrkan på låtsas. Den som utger sig för att vilja ta ansvar för ledningen i en församling i svenska kyrkan måste så klart också vara en del av denna grundläggande gemenskap.

Att en styrelse för en fotbollsförening visar föga intresse för fotboll och dess ordförande sällan eller aldrig tittar på lagets fotbollsmatcher vore helt absurt i de flestas ögon. En ordförande som inte deltar i föreningens kärnverksamhet, dess syfte och mål och ändå förväntar sig ett högt arvode blir sannolikt inte en långvarig ordförande. Varför detta samband inte är lika självklart i svenska kyrkan är helt obegripligt.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla nomineringsgrupper nu skulle agera utifrån ovan angivna rimliga krav eller ens hålla med. Flera nomineringsgrupper har en helt annan agenda. Allt ifrån tröttsamt formulerade floskler om folkkyrka och kyrkans höga kulturvärden till kyrkans barnverksamhet eller diakonala perspektiv. Inget av detta behöver vara oviktigt. 

Tvärtom, men om nomineringsgrupperna ska få trovärdighet måste krav på de nominerade formuleras utifrån respekt för kärnan – kyrkans gudstjänstliv. Och här finns inga genvägar. Den som gör anspråk på att få bestämma och styra men tycker sig klara sig utan ett regelbundet gudstjänstdeltagande har inte förstått i vilket sammanhang den rör sig i.

Till syvende och sist är det också vi väljare som avgör! 

Johan Widell, 
kyrkvärd i Gävle Staffans kyrka (ej förtroendevald)