Raka direktsändningar tilltalar en mindre grupp

Eva Cronsioe präst och f d producent vid SVT:s religionsredaktion

Vi måste ta hänsyn till den samlade kunskap, forskning och erfarenhet som faktiskt existerar när det gäller kommunikation av så ömtåligt material som gudstjänst och förkunnelse, skriver Eva Cronsioe i en replik. Jonas Eek svarar direkt. 

REPLIK

”Vi behöver samtala om vilka förhållningssätt församlingarna kan ha i detta utsatta läge”, skriver Jonas Eek i sin replik till såväl min som Uppsala-forskarnas insändare i debatten om kyrkan och digitaliseringen. Ska detta bli ett fruktbart och utvecklande samtal behöver vi dock både reda i begreppen vi rör oss med, och ta hänsyn till den samlade kunskap, forskning och beprövade erfarenhet som faktiskt existerar när det gäller kommunikation av så ömtåligt material som gudstjänst och förkunnelse. Och det är önskvärt att denna kunskap och erfarenhet då inte bemöts med inomkyrkligt önsketänkande eller vaga föreställningar om medieteori.

Visst längtar många av oss efter att, som Jonas Eek uttrycker det, få delta i riten igen. Men just nu är det av kända skäl inte möjligt. Och då är det viktigt att minnas att riten är inget självändamål. Den är ett hjälpmedel för att levandegöra Kristi närvaro i ord och sakrament. Men, som Cecilia Nahnfeldt et al. framhåller: riten kräver materialitet och kroppar. Och därtill kroppar som interagerar i ett synkront skeende i ett och samma fysiska rum.  

Det är just detta rum som bildmediet inte förmår återskapa hos den som sitter hemma vid sin skärm. Effekten blir exkluderande och tittaren en utanförstående åskådare till något som sker i det kyrkorum som visas upp i bild, men som hen bokstavligen är utestängd ifrån. Det hjälper inte ens att det visas upp i realtid. Och vem är det då som ”låtsas”, om inte den som agerar inför kameran som om församlingen rent fysiskt fanns i bänkarna? (För övrigt är frågan om live eller inte så gott som överspelad idag, då allt färre enligt publikundersökningar tittar i realtid och de flesta, särskilt yngre tittare, ”skapar sin egen tablå” via t ex You tube, Facebook och olika Play-tjänster.)

Jämför med en televiserad teaterföreställning: innehållet faller platt om allt man får se är en statisk helbild från salongsperspektiv där skådespelarna rör sig fram och tillbaka på scenen. Men med närbilder och variation av bildutsnitt kan vi dras in i dramat och bli engagerade på det sätt som författare, regissör och skådespelare har avsett. Det är inte samma upplevelse som att sitta i salongen tillsammans med andra – men det är samma innehåll som förmedlas, fastän med andra medel. Uppdraget är alltså att skapa ett virtuellt rum som transcenderar bildrutan och inkluderar tittaren. Ofta, men inte alltid, lyckas detta bäst om man har den kontroll på ljud och bild som förinspelning och redigering medger. För, som aposteln Paulus skriver i 1 Kor 14:8, ”om trumpetsignalen är otydlig, vem gör sig då redo till strid?”

Jag har genom åren haft förmånen att få möta religionsproducenter från hela Europa, i konferenser där vi diskuterat våra programformer och bearbetat precis de här frågorna. Den samlade erfarenheten pekade åtminstone då på att raka direktsändningar tilltalar en mindre grupp, som s a s ”har riten i ryggmärgen” och vars kroppsminnen av kyrkorummet aktiveras av bilden. Men vill man nå utöver denna mindre grupp krävs en mer medveten hållning och ett mer genomtänkt hantverk. Den kanske viktigaste lärdomen fick vi från de erfarna kollegorna på BBC: ”kom ihåg att ni inte har en publik på 100 000 personer, utan 100 000 publiker bestående av en person!”

Så vilket förhållningssätt ska församlingarna ha i detta utsatta läge? Måste det inte vara att på allt sätt försöka levandegöra Kristi närvaro och göra evangeliet gripbart för den längtande människa som sitter där hemma ensam vid sin skärm – kyrkvan eller ej? Kan det finnas en angelägnare uppgift i en tid av såväl isolering som skenande sekularisering och andlig vilsenhet?

Så här långt har församlingarna hjälpligt lärt sig behärska tekniken. Nu är det dags att reflektera över hur den kan brukas på ett mer medvetet sätt, och hur vi kan inkludera även den som inte som inte har kroppsminnen av rit och kyrkorum att stödja sig på. Kalla det gärna mission, eller evangelisation.

En bra början är att tänka som kollegorna på BBC: Låtsas inte att ni talar till en fullsatt kyrka. Se på kameralinsen som vägen rakt in till en medmänniska som hoppas på en strimma ljus i mörkret. Våga möta den människans blick – och lita på Guds Ande och evangeliets kraft som överskrider alla tidsbegrepp!

Eva Cronsioe
präst och f d producent vid SVT:s religionsredaktion

Svar direkt: Det är just den gruppen det handlar om

Eva Cronsioe önskar reda i begrepp och hänsynstagande till forskning och beprövad erfarenhet för att möjliggöra ett fruktbart samtal om medierade gudstjänster. Jag säger inte emot. Men när hon återger erfarenheter från konferenser där hon mött religionsproducenter från hela Europa vilkas samlade erfarenhet pekar på att raka direktsändningar tilltalar den mindre grupp som ”har riten i ryggmärgen” blir det uppenbart att hon missat några poänger i mina inlägg.

Medan jag debatterar medierade gudstjänster under corona tycks Cronsioe skriva om medierade gudstjänster i allmänhet. Därmed missar hon mina poänger om målgrupp och interaktion.

Målgrupp: Båda mina texter utgår från de ”många som brukar gå i kyrkan på söndagarna” (KT 1/2 2021) samt de ”som pre-corona söndagligdags har deltagit i församlingens gudstjänstliv i hela sitt liv” (KT 4 2021). Jag skriver alltså utifrån de som nu tvingas fira gudstjänst via skärm, men som har riten i ryggmärgen, det vill säga just den grupp som enligt Cronsioe tilltalas av direktsända gudstjänster. 

Interaktion: En annan poäng gällde att en livesänd gudstjänst enklare än en förinspelad kan utökas med andra aktiviteter som stärker gemenskap och delaktighet. Det är lättare att erbjuda ett öppet rum, kanske med nattvardsgåvor eller samtalsmöjligheter, efter en gudstjänst som faktiskt har ägt rum. Om detta finns kanske varken forskning eller beprövad erfarenhet eftersom situationen är ny. Därför är samtalet och erfarenhetsutbytet viktigt. Men då behöver vi lyssna på varandra och försöka förstå varandras poänger.

Jonas Eek,
opinionschef

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Eva Hultén
Jag har funderat en hel del kring detta med målgrupp, i samband med insändare i KT nu men också tidigare under den nu långa tid vi levt med pandemins begränsningar av gudstjänster. Flera jag talat med, både äldre och yngre, har uttryckt en glädje och en sorts tröst i direktsändningar för "Då vet jag ändå några är där i min kyrka och firar gudstjänst!". Min känsla blir mer och mer, av läsning på fler ställen än KT, att man nu är så hänförd av möjligheten attrahera nya gudstjänstdeltagare (tittare/visningar) att de som brukar kallas "kyrkfolket" och deras känslor och åsikter hamnar en hel del i skymundan. De eventuella nya blir viktigare än de som kanske förväntas stanna ändå. Där tror jag man gör sig själv en stor otjänst faktiskt. Eva Hultén Sthlms stift, medlem EFS