Utbredd övertro på liveströmmandets möjligheter

Eva Cronsioe f d tv-producent, präst i Järna med Nås och Äppelbo församling

Det räcker inte med att ställa upp kameran, slå på mikrofonen och trycka på sändknappen, och sedan låta allt rulla på ungefär som vanligt. Den allt överskuggande frågan är vad, för vem och varför?  För att sedan komma fram till ett hur. Liveströmmat eller förinspelat avgör inte, utan hur vi renodlar det mest väsentliga och gör bruk av bildmediets förutsättningar. Jonas Eek svarar direkt. 

Att läsa Jonas Eeks ledare i Kyrkans Tidning är oftast inspirerande och uppfriskande. Artikeln om liveströmmade gudstjänster i KT 1/2 2021 är dessvärre ett undantag. Frågan jag önskar att Eek hade ställt är snarare denna: ”Vad ska Svenska kyrkan sända ut, för vem och varför?” En typ av fråga som Eek annars brukar gripa sig an med stort engagemang till exempel då det gäller religionspedagogik och förmedling av kyrkans budskap i andra former.

Som tidigare producent av TV-gudstjänster, med ett drygt decenniums erfarenhet från Sveriges Televisions livsåskådningsredaktion, har jag lärt mig ”the hard way” att det är inte live-sändning eller förinspelat som är den avgörande skillnaden, utan i vad mån man lyckas ”gå genom rutan” och väcka intresse och engagemang hos den som sitter framför TV:n. Detta kräver, även i den lilla lokala församlingskontexten, att man verkligen sätter sig ner och funderar på vad som är det mest väsentliga att lyfta fram. I en tid då människor företrädesvis deltar i ”miniformat” via laptop, surfplatta eller mobilskärm blir de frågorna än viktigare, då mycket riskerar att gå förlorat längs vägen.

Den liveströmmade gudstjänsten kan dessutom sägas vara en chimär, eftersom en mindre del av publiken följer gudstjänsten i realtid (oftast de redan kyrkvana) medan de allra flesta får upp den i sina Facebook-flöden och liknande och – om man lyckas fånga deras intresse vill säga – tittar på gudstjänsten som ett videoklipp. Därmed blir den streamade gudstjänsten som vilken annan förproducerad sändning som helst, i sämsta fall taffligare och svårare för en mindre kyrkvan tittare att tillgodogöra sig.

Alla som med något allvar fördjupat sig i bildmediets villkor vet också att bilden alltid vinner över orden. En aldrig så utmärkt predikan zappas alltså lätt förbi om det man ser i rutan framför allt är ett ödsligt kyrkorum med en knappt skönjbar figur i koret. Det är ett effektivt sätt att bekräfta allmänhetens fördomar om kyrkan som ointressant och dessutom ointresserad av andra än sina egna.

Jag har därför med viss sorg lagt märke till att det i kyrkans värld finns en utbredd övertro på liveströmmandets möjligheter att förmedla ”det som händer här och nu”. Att ”göra produktioner” blir lite fult, eller rent av ett sätt att göra sig märkvärdig. Det verkar finnas en föreställning om att bara man ställer upp en kamera och en mikrofon och visar upp en handboksenlig gudstjänst, så blir det därmed gudstjänst även hemma hos tittaren. Tyvärr är saken inte så enkel.

Närvarokänslan, gemenskapen och den positiva laddningen vid en direktsänd gudstjänst kan vara fantastisk – för dem som agerar framför kameran. Dessvärre går det mesta av detta förlorat s a s under transporten. Filmprofessorn och dåvarande TV-kritikern i Dagens Nyheter Leif Furhammar beskrev på sin tid hur film- och TV-mediet i första hand är ett kommunikationsmedel för ljud och bilder i den alldeles konkreta ”godstågsbetydelsen”. Vissa ”färska ingredienser” håller inte för transporten. Det innebär, enligt Furhammar, att dessa ”ömtåliga varor” måste förpackas omsorgsfullt om de ska nå mottagaren i någorlunda oskadat skick.

Till dessa ”ömtåliga varor” hör mycket av det som utspelas i det tredimensionella gudstjänstrummet och mellan människorna som agerar där. Och det allra mesta av detta låter sig inte oproblematiskt överföras till en tvådimensionell bildruta. Då kan nästan radiosändningen med dess möjligheter för lyssnaren att skapa sina egna inre bilder vara ett bättre alternativ.

Så nej, Jonas Eek, det är faktiskt inte i första hand resursmässiga och praktiska skäl som ligger bakom de förinspelade gudstjänsterna i SVT. Åtminstone var det inte så vi resonerade då jag ingick i redaktionen. Det handlar om att göra så bra TV som möjligt med de resurser som står till buds – för att i sann public service-anda göra gudstjänstens centrala värden så tillgängliga som möjligt för människor som frågar efter dem. Och förhoppningsvis även för dem som inte vanligtvis går i kyrkan, men i denna existentiellt utmanande tid är beredda att spana in vad kyrkan kan ha att förmedla till dem. Då har vi inte råd att signalera ödslighet och distans!

Det räcker alltså inte med ställa upp kameran, slå på mikrofonen och trycka på sändknappen, och sedan låta allt rulla på ungefär som vanligt. Jag upprepar: den allt överskuggande frågan är detta vad, för vem och varför? Vill vi på allvar vara en folkkyrka som gör sammanhang, mening och tröst tillgängliga för fler än de kyrkvana, då måste vi ställa dessa frågor för att komma fram till ett vettigt hur.

Då är det inte liveströmmat eller förinspelat som avgör frågan, utan hur vi renodlar det mest väsentliga och gör bruk av bildmediets förutsättningar.  Men kanske handlar det allra mest om hur vi uppfattar uppgiften – och om vi verkligen vill kliva fram och kommunicera. Sätta oss själva på spel för att bli det som religionssociologerna Berger och Luckmann kallar ”plausibilitetsstruktur” – d v s människor som genom vårt sätt att vara gör det troligt att det vi står för är att lita på.

Detta kräver inga märkvärdiga videoeffekter eller avancerade kameravinklar. Receptet är lika enkelt som beprövat: ”ordet blev människa”. Ett levande ansikte, en stadig blick, en klar tanke och ett varmt hjärta är fortfarande det som på ett oöverräffat sätt ”går genom rutan” och skapar kontakt. Förinspelat eller livesänt är oväsentligt i sammanhanget, bara ljudet är tydligt och bildlösningen inte signalerar det rakt motsatta.

Eva Cronsioe
f d TV-producent, präst i Järna med Nås och Äppelbo församling

Svar direkt: För oss människor gör det skillnad

”Vi klarar inte en påsk till utan att få gå i gudstjänst.” Uttalandet kommer från en pensionär som pre-corona söndagligdags har deltagit i församlingens gudstjänstliv under hela sitt liv. Läget börjar fresta på ordentligt allt eftersom pandemin rullar på. Därför är den debatt välkommen som följer på min ledartext om förinspelade eller liveströmmade gudstjänster. 

Vi behöver samtala om vilka förhållningssätt församlingarna kan ha i detta utsatta läge. 

I somligt är jag enig med debattörerna. Som när Eva Cronsioe (här ovan) skriver att bilden alltid vinner över orden och att det därför krävs andra typer av kunskap, erfarenheter och hänsyn när man firar medierad gudstjänst. Eller när Cecilia Nahnfeldt (sidan 25) med flera hävdar det fullt rimliga i att en experimenterande praktik i det här läget före­går teoretisk bedömning, samt det angelägna i att forska kring kyrkans digitalisering. 

Däremot ifrågasätter jag debattörernas slutsatser. Nahnfeldt med flera menar att distinktionen mellan liveströmning och förinspelat är onödig och Cronsioe landar i att det skulle vara oväsentligt huruvida gudstjänsten är förinspelad eller livesänd. Men är det verkligen så? 

Gör det ingen som helst skillnad om de lokala församlingarnas utsändningar verkligen äger rum i realtid eller bara låtsas göra det på nätet? 

Kanske inte för Guds Ande, men nog för oss människor som rituella varelser. 

Och när Nahnfeldt med flera hänvisar till Svenska kyrkans Facebooksida som ”den digitala församlingen” väcker det en rad nya frågor, bland annat om kyrkosyn. 

Jonas Eek

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Kenneth Landelius
Var med under 7 år i Allhelgona och Katarinamässan bland 600 själar varje söndag
Sture Lundqvist
Tack, Eva Cronsioe, för detta inlägg. Jag håller med dig helt! Viktiga tankar som jag hoppas att många församlingar som jobbar med detta kan ta till sig. Ett perfekt exempel på bra digital gudstjänst fick vi i söndags 24/1 då TV2 sände en förinspelad gudstjänst från Hässleholm. Nu har ju inte våra församlingar sådana resurser som STV, men ett och annat kan nog läras av dem som är professionella på detta område.