Låt oss verka för ökad tolerans och fördragsamhet när det gäller de faktiska olikheter som finns mellan mänsklighetens religioner, skriver debattören.
I stället för att leta efter likheter och överensstämmelser där vi strävar efter att minimera skillnaderna mellan religioner, låt oss i stället verka för ökad tolerans och fördragsamhet när det gäller de faktiska olikheter som finns mellan mänsklighetens religioner.
SLUTREPLIK
Åke Bonnier svarar på min artikel i KT (13/7) med en rad originella men inte särskilt klargörande uttalanden, som att ”Sanningen om Gud är … större än sanningen om Gud” (kan ett sådant påstående överhuvudtaget vara sant i någon vanlig bemärkelse?) och ”Gud är inte religiös” (vem har påstått något sådant?), utan ”generös” (varifrån härstammar den idén och vilken slags generositet handlar det om, en gränslös?).
När Åke sedan ska förklara hur han kan vara så säker på att alla troende oavsett religion innerst inne tror på samma gud, bygger även detta på ett antal svårtolkade trospåståenden, som att ”Gud också är hela tillvarons skapare” och ”Det finns bara en gud och det är Gud”. Trots mångtydigheten anser han sig kunna dra slutsatsen att det är denna gud som alla troende tror på. Sedan lägger han till: ”Utöver det finns det självklart olika saker som skiljer oss åt gällande synen på Gud. Inkarnationen är avgörande för den kristna tron liksom bekännelsen att Gud är treenig – en Gud vars väsen är relation.”
Vad Åke verkar tro är att man kan skilja på Gud sådan Gud är i sig, oberoende av alla trosföreställningar å ena sidan och de föreställningar som religionerna och deras företrädare har om Gud å den andra. Det går inte. Man kan inte extrahera vissa delar av Gud – själva kärnan så att säga – från Guds övriga egenskaper och gärningar, vilka bibeln, koranen och andra trosdokument vittnar om. Gudsbegreppet måste förstås som en helhet och inte som en komposition av olika mer eller mindre löst sammanfogade beståndsdelar. Tron på en specifik gud är med andra ord oupplösligt förknippad med de olika trosföreställningar som finns om denne gud och vad vederbörande gör för mänskligheten och världen i stort. Att föreställa sig att man kan tala om vad Gud är bortom dessa föreställningar är en illusion.
Detta är det avgörande skälet till att man inte kan jämföra religionernas gudstro för att se om deras olika tro på gud egentligen är identiska. Man kan naturligtvis insistera på sin övertygelse att det ändå förhåller sig så, vilket Åke ofta gör, men det är ett rent trospåstående för vilken det saknas godtagbara rationella skäl, som jag ser saken. Det är bättre att lämna frågan om religionernas innersta öppen, vilket framhålls i ett biskopsbrev från 2019, som också Åke får antas stå bakom: ”djupast sett rymmer alla religioner något hemlighetsfullt, vars innersta väsen ingen kan utröna”.
Ur psykologisk och emotionell synpunkt kan jag förstå att Åke vill att religionerna ska ha en gemensam närmare i tron på Gud. Vi har båda judiska rötter och det skulle förstås vara trevligt om vi visste att våra äldre anförvanter, trots andra kulturella och religiösa seder och bruk än våra, innerst inne tillbad samma gud som kristna gör. Men det går, som sagt, inte.
Åke tycker att dialogen med andra religioner ska ”utgå från den gemensamma övertygelsen om en enda Gud”. Jag har ett annat förslag. I stället för att leta efter likheter och överensstämmelser där vi strävar efter att minimera skillnaderna, låt oss verka för ökad tolerans och fördragsamhet när det gäller de faktiska olikheter som finns mellan mänsklighetens religioner. Vidsynthet och fördomsfrihet är en bristvara i dagens värld, där konflikter och stridigheter mellan olika religionsutövare bara växer. Naturligtvis behöver en sådan dialog präglas av ett kritiskt förhållningssätt, men att utveckla strategier för att åstadkomma ökad acceptans och ömsesidig respekt för det som är annorlunda framstår som en viktig politisk och social uppgift och varför inte även en för kyrkoledare som Åke Bonnier.
Sten Philipson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR