Att lyfta ut den uppseendeväckande tavlan från kyrkan må ha fog för sig, men i så fall på en mer solid grund än den som nu getts i form av en märklig uttolkning av verket, skriver prästen Catherine Larsson.
Angående utdrivningen av Paradiset.
Kh Per Svensson har fallit för trycket och avlägsnar alltså tavlan Paradiset från kyrkorummet. Skälet som anförs är att tavlan vid närmare påseende har ett dubiöst innehåll som kyrkan inte kan stå för. Att lyfta ut den uppseendeväckande tavlan från kyrkan må ha fog för sig, men i så fall på en mer solid grund än den som nu getts i form av en märklig uttolkning av verket. Jag uppfattar Per Svenssons beskrivning av ormen och äpplena som en medveten vantolkning och, om jag få säga det, en ganska pinsam sådan.
Givetvis avser inte Ohlson att framställa transpersonen som ond i sig. Däremot har transpersoner i samhället under århundraden fått utstå social skam, utanförskap och hat - som om de vore ondskan själv (”ormen”) i förklädnad. Att rädslan för det okända gör okända fenomen onda i betraktarens öga är klassisk psykologisk projicering.
(Jämför med ”juden”, som fått bära en liknande roll.)
Äpplena på marken torde stå för kunskapens mångfald. Adam och Eva åt bara av ett äpple. Vad hände med de andra? Det finns ”kunskaper”, erfarenheter, som fallit till marken medan en enda kunskap/erfarenhet har upphöjts och fått ensamrätt till sanningen. Ohlson lyfter fram de alternativa, förbigångna erfarenheterna.
Jag förstår att många människor uppfattar tavlan som chockerande och stötande. T.o.m jag, som har över 30 års egen erfarenhet av gayvärlden, gapar till. Ty, sådana är Ohlsons bilder, det är hennes uttryck. Första anblicken kan vara stötande, därför att man är ovan vid det man ser. Men tittar man närmare och får en bra förklaring, så kan chocken lägga sig och man ser kraften i budskapet.
Det är kanske en för stor uppgift för kyrkan i nuläget att vara en advokat för Ohlsons bilder/bildspråk. Alltför många människor har alltför lite intresse av att förstå. Man fastnar vid ytan och vill inte vidare. Risken är att det blir ett låst och aggressivt läge mellan för och emot. Det är inte gott.
Valet att ta ut Paradiset ur kyrkorummet är därför begripligt och rimligt. Samtidigt blir denna handling en ironisk upprepning av det ursprungliga utdrivandet. Paradiset utvisas ur paradiset, folkopinionens stora pekfinger inträder i rollen som Gud.
Så, menar jag, har Ohlson än en gång lyckats gå ur striden som vinnare; därför att hennes bilder är så makalöst intelligenta, och alltid innerst inne budbärare om kärlek.
Och som sagt, störst av allt,
- kärleken.
CATHERINE LARSSON
präst i Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR