Så kan vi lösa problemen kring begravningar

Bengt Larsson Ledamot i kyrkoråd och kyrkogårds- och begravningskommitté , Märsta

Överlåt kyrkogårdarna eller ändra i begravningslagen är två förslag 

REPLIK

Insändaren med rubriken Viktigt att även icke tillhöriga slipper betala för begravning tar upp ett viktigt problem som inte får sopas under mattan. Jag utelämnar nedan pastorala aspekter.

Viktigt är att förstå att Svenska kyrkan numera inte är statlig, utan ett samfund där man antingen är medlem, eller inte. Valet är frivilligt, men många har svårt att förstå konsekvenserna. (Kanske jämförbart med a-kassan.) Det finns en lång tradition där kyrkan betraktas som ett ceremoniverk som man fritt kan utnyttja vid olika typer av familjehandlingar. Förr var en majoritet medlemmar, som en ”utifall att”-försäkring, som en biskop uttryckte det. Det fungerade när majoriteten var kyrkotillhöriga, och de som stod utanför antingen var tillhöriga annat samfund, eller av uttalat ideologiska skäl ville stå utanför. Problemen var små och hanterbara.

Så är det inte längre. En allt mindre del av befolkningen är kyrko­tillhöriga. De äldre, med hög tillhörighet, försvinner men ersätts inte av tillräckligt många inträden. På vissa orter är tillhörigheten lägre än 50 procent och generellt i minskande. Svenska kyrkans ekonomi är på ett sluttande plan. Den är helt beroende av medlems-/kyrkoavgiften. Liksom alla organisationer behöver den för sin överlevnad få skälig ersättning för externa tjänster. Om ”alla” skulle få fria kyrkliga begravningar, vem behöver då vara medlem, och vem ska betala?

Kyrkan är också en mycket stor förvaltare av vårt gemensamma kulturarv i form av våra cirka 3 500 kyrkor, de flesta k-märkta, varav cirka en tredjedel från medeltiden. I vårt pastorat sju medeltida kyrkor på cirka 14 000 kyrkotillhöriga. De är hårt reglerade av kulturminneslagen och måste hållas i skick. Det ekonomiska ansvaret för bevarandet ligger helt på kyrkans pastorat. Är det på sikt rimligt att det ekonomiska ansvaret för stor del av det gemensamma kulturarvet begränsas till kyrkotillhöriga? De bidrag som delvis kan fås genom KAE är småpengar mot löpande kostnader för skötsel, underhåll, reparationer, uppvärmningssystem, inbrottslarm, högtalaranläggningar, toaletter etcetera. Där finns inga bidrag. Vi ser tyvärr att en betydande del av dem som begär utträde gör det av ekonomiska skäl, särskilt de med högre inkomster, som då också undandrar sig ansvar för denna del.

Hur kan problemet lösas?

En insändare i somras menade att en stor del av kyrkorna med omgivande kyrkogårdar, mest i glesbygd där det sällan förekommer vanliga gudstjänster, kan överlåtas på begravningsverksamheten. De kan då vid behov hyras av pastoraten vid de förekommande kyrkliga behoven. Kanske något drastiskt, men tänkvärt, att byggnadernas skötsel och underhåll då skulle bekostas av alla genom begravningsavgiften.

En annan möjlighet kan vara en ändring av begravningslagen, som vid alla dödsfall ger rätt att från begravningsavgiften erhålla ersättning för lokalkostnader vid avskedsceremonier, till exempel upp till till halvt prisbasbelopp.

Detta kan ta tid genom statens utredningskvarnar, men något sådant är nödvändigt för att uppnå upplevd rättvisa.

Bengt Larsson
Ledamot i kyrkoråd och kyrkogårds- och begravningskommitté , Märsta pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.