Så löser vi krisen i prästrekryteringen

Kalle Lundahl
Prästvigning.

Prästvigning. Foto: Marcus Gustafsson

Härligt om dagens biskopar hade möjligheten att vara lika engagerade som ärkebiskop Nathan Söderblom var

Den här artikeln handlar om krisen i prästrekryteringen och paradoxen i att Svenska kyrkan skapar onödiga hinder för folk som vill bli präster – trots bristen på präster.  

Låt oss se på saken ur ett historiskt perspektiv och jämföra med läget för 100 år sedan.

Det kanske kommer som en överraskning att det fanns en prästbrist i Svenska kyrkan redan för ett sekel sedan. Låt oss fokusera på tiden då den legendariske Nathan Söderblom var ärkebiskop (1914–1931). I Uppsala i början av 1900-talet hade antalet teologistudenter på 10 år sjunkit från 275 till 193. Man räknade med stor prästbrist framöver (Jonas Jonson, Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst. En biografi; Stockholm: Verbum, 2014, s. 114).

Men något hände när Nathan Söderblom blev ärkebiskop i början av första världskriget. Han inspirerade unga män att söka till prästyrket men många av dessa bodde i ”fel” del av landet. 

Jonas Jonson förklarar i sin biografi över ärkebiskopen (s. 251): ”Det var inte tillåtet att flytta till ett annat stift utan särskilt tillstånd. Men det var många prästkandidater som ville vigas av den inspirerande ärkebiskopen i Uppsala. Till de andra biskoparnas stora förtret drog han sig inte för att aktivt locka dem till ärkestiftet. Han vigde sammanlagt 198 präster för Uppsala stift. Av dem var inte mindre än 79 födda i andra stift!”

Så ärkebiskop Söderblom löste krisen i prästrekryteringen genom sin karismatiska förkunnelse men också tack vare att reglerna i Svenska kyrkan på hans tid var mer flexibla än de är nu.

Ja, det är sant att reglerna var hårda för ett sekel sedan: det var ju inte möjligt att flytta till ett annat stift utan särskilt tillstånd men reglerna tillät undantag. Idag, däremot, tillåts inga undantag när det gäller dessa två regler:

1. Regeln om obligatorisk församlingsförankring på minst två år i en och samma församling innan man kan antas som prästkandidat. Det här innebär att om den aspirerande prästkandidaten hör talas om en inspirerande biskop i ett annat stift måste kandidaten påbörja församlingsförankringen från början i det nya stiftet.

2. Om en biskop idag nekar ens ansökan att upptas som prästkandidat måste man vänta i minst fem år innan man kan söka på nytt och detta avslag gäller för samtliga tretton stift. Så det hjälper inte om en biskop – en annan än den som nekade kandidatens ursprungliga ansökan – tror att kandidaten skulle bli en utmärkt präst. Den ivriga kandidaten måste ändå vänta fem år på en ny chans. Inga undantag tillåts – till skillnad från hur det var för 100 år sedan.

Krisen i prästrekryteringen i Svenska kyrkan kan lösas på ett ganska enkelt sätt: tillåt flexibilitet; ge varje biskop fria händer att anta vem som helst som präst – bara personen har magisterexamen i teologi eller religionsvetenskap.

Idag måste den blivande prästen – utöver den obligatoriska församlingsförankringen och de teologiska studierna – också ha en åttaveckors församlingspraktik.

Behåll församlingspraktiken men slopa den obligatoriska församlingsförankringen på två år och den rättsvidriga regeln om stopp i fem år om en biskop har sagt nej.

Ärkebiskop Söderblom hade ett stort engagemang i att få kristendomen att växa sig större. Det vore härligt om dagens biskopar hade möjligheten att vara lika engagerade som ärkebiskop Söderblom var. Men de saknar denna frihet eftersom stiften inte är sant autonoma. 

Stiften måste bli autonoma och varje biskop bör ges möjligheten att besluta vem som får bli prästkandidat. Om en biskop tycker att det är bäst att rekrytera så få präster som möjligt, då får biskopen stå för sitt val. Men om en annan biskop i ett annat stift har en annan syn på tillväxt, då ska denne ha den underbara möjligheten att anta alla kandidater som knackar på porten!

Så kan prästbristen lösas – i de stift där biskopar välkomnar prästkandidater med ett leende och ett villigt hjärta.    

Låt flexibilitet råda. Må varje biskop vara fri att göra vad han eller hon vill i sitt stift, men må hans eller hennes beslut endast gälla i respektive stift. Då kan prästbristen lösas i de stift som har engagerade biskopar.  

Kalle Lundahl

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Samuel Jacobson
Så bra skrivet 🙏