En mångfald av arbetsuppgifter ökar stressen och risken för ohälsa. En präst som ”gör många saker” är alltså en arbetsmiljörisk.
Gör pedagogerna de bästa begravningarna? Och diakonerna de bästa gudstjänsterna? Så som många kyrkoherdar resonerar skulle man kunna tro det.
Ännu en gång hör jag en kyrkoherde säga att hen överväger att utöka personalstyrkan genom att anställa en präst. Motiveringen är att ”präster är bra för de kan göra så mycket”. Många kyrkoherdar resonerar just så. Problemet är att det inte är sant.
På pappret kanske det fungerar: Präster kan ha konfirmander, sorgegrupper, själavård, gudstjänster, andakter för äldre, kyrkliga handlingar, bibelstudiegrupper och så vidare. I verkligheten fungerar det inte riktigt så.
Präster som utför diakonala och pedagogiska uppgifter utför per definiftion sånt som de inte har spetskompetens för. Det är en hälsorisk för prästerna. Eftersom de inte har rätt kompetens tar arbetet också längre tid. Det innebär att resultatet med största sannolikhet blir sämre än om utbildade pedagoger eller diakoner utfört uppgifterna. Präster är dessutom de dyraste församlingsarbetarna.
Sammantaget är det en dålig affär resultatmässigt, tidsmässigt, hälsomässigt och rent ekonomiskt.
Många präster lämnar yrket före pensionen. Andelen sjukskrivna präster är hög, högre än för andra yrkesgrupper i kyrkan. Forskning om stress ger oss nycklar att förstå varför.
En mångfald av arbetsuppgifter ökar stressen och risken för ohälsa. En präst som ”gör många saker” är alltså en arbetsmiljörisk.
När arbetsuppgifterna också har väldigt olika karaktär är det ännu sämre. Omställningen mellan uppgifterna tar längre tid och mer energi. På samma sätt som du behöver koppla ur när du växlar en bil, och inte bara trycka växelspaken i nästa läge, så behöver också en människa koppla ur innan nästa läge. Den som inte får den omställningen kommer med tiden att bli onödigt sliten och i värsta fall sjuk.
En präst som gör saker som hen inte har kompetens för utför det forskarna kallar illegitima uppgifter. Vi utbildas för att utföra en viss sorts uppgifter, men när vi får arbeta med andra skapar det en känsla av frustration och upplevs inte meningsfullt. Det är ineffektivt för organisationen och är i längden hälsovådligt för individen, visar vetenskapen.
Prästvigningen medför inte automatisk kompetens för diverse kyrkliga uppgifter, som många kyrkoherdar verkar tro.
I bästa fall är det en okunskap om vad andra profilutbildningar innehåller. I sämsta fall speglar det i stället ett förakt och en åsikt att präster per automatik är bättre än andra yrkeskårer. Varför skulle präster göra bättre konfirmandarbete än en utbildad pedagog? Och varför skulle präster vara bättre själavårdare än diakoner som faktiskt har rätt kompetens för samtal?
Om vi inte tror att utbildningarna har något värde kan vi byta uppgifter helt och hållet inom kyrkan. Är det kanske pedagogerna som gör de bästa begravningarna och diakonerna de bästa gudstjänsterna?
Nej, det är dags att se värdet av att vi är olika och det är så det ska vara. Låt präster göra prästuppgifterna, medan pedagogerna och diakonerna gör det de har utbildning och intresse för. Så tjänar vi varandra på bästa sätt.
Matilda Nyman
Präst och författare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR