Själavården en efterfrågad symbol för kyrkan

Marie Fritzson diakon
Arkivbild. Foto: Johanna Norin

Nedmonterandet av Själavårdscentrum är en signal om hur man ser på vad som är grundläggande och väsentligt för stiftet att främja, skriver diakonen Marie Fritzon.

I Kyrkans Tidning nr 6 2020 gick att läsa att Göteborgs stift i besparingssyfte lägger ner sitt Själavårdscentrum. Jag blev oerhört överraskad och smått chockad när jag läste detta och den efterföljande tystnaden i KT tolkar jag som att fler än jag blev chockade och ännu inte uttryckt sina reaktioner.

I några sammanhang här i Kyrkans Tidning har framförts tankar om att själavården borde varit inskriven i Kyrkoordningen som en särskild dimension i kyrkans uppdrag jämte gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Ett annat perspektiv på själavårdens genomgripande betydelse är att se den som en röd tråd, ett stråk, som går genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Kyrkan är till sin essens själavård. Själavården är den kvalité som genomsyrar förhållningssätt, bemötande, miljöer, verksamheter, samtal och möten. Jag befarar att stiftsstyrelsen i Göteborg inte ser detta mönster och inte ser att nedmonterandet av Själavårdscentrum är en signal om hur man ser på vad som är grundläggande och väsentligt för stiftet att främja. Det bekräftas också av beslutet om neddragning av bidrag till Sjukhuskyrkan.

Den omvärld jag ser idag är att flera församlingar i Gbg och Skara stift samt i övriga delar av landet organiserar sin själavård på olika sätt för att möta människors ökande behov av samtal. Bland annat samtal som vården inte tar då det inte är definierat psykiatri. Min personliga erfarenhet hämtar jag från att ha arbetat i ett själavårdsteam under 15 år på Kyrkans samtalsmottagning i Borås. Under den tiden har vi haft en ständig tillströmning av människor som önskat samtal.

Vi arbetar på själavårdsgrund, vi arbetar inte med terapi - vi ersätter inte vården, men möter människor i psykisk ohälsa, sorg, separationer, relationsproblem, uttalat existentiella frågor och trosfrågor. För oss som arbetar i själavårdsteam likaväl som varje präst och diakon i församlingar och pastorat är möjligheten till egen själavård, själavårdshandledning och kompetensutveckling i själavård angelägen och nödvändig.

Ett argument till nedläggningen är att den kompetens som Själavårdscentrum har kan sökas och finnas på annat håll. Här vill jag understryka att själavårdshandledning och själavård inte finns att få utanför kyrkans ramar. Själavården, vill jag understryka, är återigen ett signum för kyrkan och utövas i församling.

Här finns en risk att själavården kastas ut på marknaden för att säljas, liksom staten lämnat vård och skola till marknadskrafterna. Jag ser risken att präster/diakoner med kompetens inom handledning och psykoterapi kan starta konsultverksamhet så att själavården dras in i en köp- och sälj-situation? Vill vi det? Eller skall själavård och själavårdskompentensen få stanna inom kyrkans/stiftens främjande och tillsyn?

I åtta år hade jag förmånen att arbeta på stiftskansliet i Göteborg. Det var värdefulla, utmanande och lärorika år i ett framsynt och engagerat stift. När jag slutade min tjänst 2004 fanns det 65 medarbetare. Idag finns det 140.

Den stora ökningen har en förklaring i övertagandet av Göteborgs kyrkliga samfällighets uppgifter runt 2014. De administrativa uppgifterna kring ekonomi, HR och fastigheter har ökat stort. Kompetensen inom de områdena, menar jag, finns för församlingar och pastorat att hämta utanför kyrkans organisation och den är inte beroende av teologisk kompetens.

Som det ser ut nu så tycks stiftet prioritera att främja stödfunktioner mer än den grundläggande uppgiften. Det kanske speglar det som bland annat filosofen Jonna Bornemark beskriver i sin omvärldsanalys att administration tenderar att gå före kärnverksamhet.

Väl medveten om att beslut i besparingsfrågor är komplexa, svåra och många gånger smärtsamma så hoppas jag att stiftsstyrelsen vill ompröva sitt beslut. Hur skulle man istället för nedmontering kunna satsa sig ur ett medlemstapp? Själavården är en kvalitetsfaktor och en symbolfråga för kyrkan. Och människor efterfrågar den.

Marie Fritzson
diakon
Borås pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.