Skynda långsamt med skogen

Det har nog inte undgått någon att det pågår en livlig diskussion om det kyrkliga skogsbruket. Men på vilket sätt förfogar ”vi” egentligen över det kyrkliga skogsbruket?

De två termerna ”kyrklig jord” alternativt ”kyrkans jord” kan juridiskt sett anses åtskilda.

”Kyrklig jord” knyter då an till äldre språkbruk i äldre särskild lagstiftning, till exempel Lag (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord, i Kyrkolag (1992:300) 41 kap och nu gällande Lag (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan 9 – 11 §§. Det starka skydd den kyrkliga jorden hade i 1992 års kyrkolag gäller fortfarande vilket framhävs i nu gällande kyrkoordning. Uttrycklig ”kyrklig” antyder begränsning av förfogandet, vilket gällt sedan tidig medeltid. Uttrycket ”kyrkans” antyder då ett maximum av förfoganderätt.

Fram till år 2000 ägde församlingarna prästgårdsmarkerna. Deras begränsning i förfoganderätten blev uppenbar om åkermark togs i anspråk för till exempel gravmark. Då blev stiftets egendomsnämnd obligatorisk ställföreträdare för den kyrkliga jorden. Församlingen fick lösa in marken till marknadspris. Ändamålet har ännu företräde framför ägandet. Från år 2000 blev prästlönetillgångarna en egen juridisk person organiserad stiftsvis. Detta för att behålla ett starkt skydd för ändamålet ”Främja kyrkans förkunnelse”. De är självägande juridiska personer av stiftelsekaraktär. Det kyrkan förfogar över är den ändamålsbestämda avkastningen, det vill säga överskottet som ska finansiera kyrkans förkunnelse.

Förvaltningen av egendomen har växlat under närmare ett årtusende. Längsta tiden har förvaltningen åvilat prästen personligen. Hållbart brukande har varit självklart. Ändamålet finns kvar orubbat sedan tidig medeltid. Idag förvaltas prästlönetillgångarna av stiften. Det är ett sysslomannaskap av en fristående juridisk persons angelägenheter. Kortfattat innebär det att skydda tillgångarna och verka för bästa möjliga uthålliga totalavkastning med god etik och enligt kyrkans värderingar. Inomkyrkliga bestämmelser – som de som nu föreslås i skogsutredningen – kan tolkas som försvagning av sysslomannauppdraget och en öppen fråga är om de juridiskt sett kan ha företräde?

Sammanfattningsvis bör de föreslagna skrivningarna i kyrkoordningen, som jag tolkar det, vara underställda syftesbestämmelserna i gällande lag. De föreslagna syftesändringarna i skogutredningen, kan de i förlängningen verkligen åtföljas utan att prästlönetillgångarna permuteras? Sysslomannalagen, Handelsbalkens 18 kap, reglerar förvaltarens skyldighet att följa huvudmannens vilja, dvs ”främja kyrkans förkunnelse”. Kyrkoordningens verkan är med andra ord giltig, som jag läser det, då den går i takt med gällande lagstiftning, men inte i otakt. 

Svensk lag går före det inomkyrkliga regelverket, vår kyrkoordning. Uppenbarligen går det att tolka de juridiska spörsmål jag här lagt fram på ett annat vis – annars hade ju inte skogsutredningen haft de förslag den har - det jag dock inte kan förstå är att en så liten del av debatten på allvar beaktar de juridiska frågor som här redovisats.

Självklart måste ambitionen att ta miljöhänsyn och kulturmiljöhänsyn i brukandet av skogen vara prioriterad men alltid givet de lagrum som är möjliga. Frågan är om utredningens förslag till fullo är det? Jag är ingen jurist och kan inte veta men min undring är om skogsfrågan till fullo är juridiskt genomarbetad? Om ej kan det nog vara klokt att invänta att den blir det.

Ibland är det bäst att skynda långsamt. Inte minst i förvaltandet av förtroenden som getts kyrkan sedan lång tid tillbaka.

Johan Bonander, kyrkoherde i Fryksände pastorat och kontraktsprost norra Värmlands kontrakt