Först är det tyst. Inget särskilt händer. Så rullar alltsammans i gång och accelererar tills det mest liknar ett snöskred. I fallet med Ecce Homo blev beslutet att visa bilderna i Uppsala domkyrka den avgörande katalysatorn. Innan dess var intresset svalt. Men sedan blev tonläget desto högre.
Samma sak inträffade med Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. När Nerikes Allehanda publicerade bilden i augusti tydde inget på att det skulle väcka någon stor uppståndelse.

Nu är både konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson mordhotade. Vilket är absurt och orimligt. Som många andra redan påpekat är det viktigt att markera ett tydligt avståndstagande från hoten.
För även om hoten uppges komma från terrornätverket al-Qaida i Irak, så är den överhängande risken inte aktioner från deras sida. Utan att någon enskild person låter sig inspireras, alldeles på egen hand.
Därför är det bra att organisationer som Sveriges muslimska förbund markerar sitt tydliga avståndstagande. Även om det inte kan vara deras skyldighet att ge sig ut varje gång någon udda muslimsk grupp uttalar ett hot. Men den här gången var det en klok och nödvändig markering.
Debatten om Lars Vilks teckningar visar en sak nästan plågsamt tydligt. Trots den intensiva debatten om de danska karikatyrerna, så har vi inte hittat någon konsensus, ingen självklar hållning. Tvärtom.
På ena sidan står den som i yttrandefrihetens namn hävdar att det bara är att köra på. Blir någon ledsen eller kränkt är det deras problem. På andra sidan finns de som anser att yttrande-friheten blir en ursäkt för att kränka. Något som till varje pris borde undvikas.

I det här fallet finns ingen gyllene medelväg. Men det går ändå att handla så klokt som möjligt. Visa rimlig hänsyn. Utan att böja sig för vare sig hot eller påtryckningar.
Lars Vilks ville testa konstvärldens dubbelmoral. I vad mån han lyckades kan diskuteras. Men när väl debatten om bilderna tagit fart, så är det rimligt att också vilja visa dem. Det handlar inte om någon ond avsikt eller vilja att kränka.
Nerikes Allehanda är en av de tidningar gjorde detta.
Kyrkans Tidning valde en annan väg.
Poängen är att beslutet om publicering är tidningens. Ingen annans.
Därför är det viktigt att slå vakt om Nerikes Allehandas rätt att publicera. Det är innebörden i yttrandefriheten. Med den i ryggen måste vi ibland fatta beslut som är både svåra och kniviga.
Men att ta sig ur det dilemmat genom att börja tumma på yttrandefriheten är ur alla aspekter ett sämre och farligare alternativ.
Ecce Homo är, trots alla skillnader, ett utmärkt exempel. Svenska kyrkan ville visa bilderna i Uppsala domkyrka. Andra kristna, både innanför och utanför kyrkan, var upprörda och kränkta.

Åsikterna skar tvärs igenom kyrkan. Varje försök att med lagens hjälp lösa den frågan hade varit dömt att misslyckas.
En annan insikt från Ecce Homo är att bilder kan vara mer laddade än många av oss insett. Det måste vi lära oss att hantera. Utan fler förbud.

Dag Tuvelius