Stockholms stiftsavgiftshöjning oroar

Jag läser med viss besvikelse första punkten i Horisont, för medarbetare i Stockholms stifts församlingar, nr 17, 2023, där det står: ”Glädjande nyheter …”.

Visst är det glädjande att stiftet kan utföra de aktiviteter som biskopen och S, C, V med flera nomineringsgrupper beslutade på stiftsstyrelsens möte i september att föreslå stiftsfullmäktige besluta om.

Det som absolut inte är glädjande är beslutet om en höjning av stiftsavgiften med 20 procent eller 0,5 öre, från 2,5 öre till 3,0 öre. Enligt uppgift inbringar höjningen cirka 16-18 miljoner kronor årligen till Stockholms stift. Detta under förutsättning att medlemmarna stannar kvar i kyrkan. I stiftsstyrelsen reserverade sig Posk och Borgerligt ­alternativ mot höjningen av stiftsavgiften. I stiftsfullmäktige var det också många ledamöter som reserverade sig.

Biskopen, stiftsstyrelsens ordförande, och övriga ja-sägare som var för en höjning motiverar detta med att stiftet måste ta in pengar från medlemmarna för den löpande driften.

Min uppfattning är att biskopen och ja-sägarna inte vill diskutera vad som faktiskt får rymmas inom ”den löpande driften”. Det framkom också på stiftsfullmäktigemötet att det material som stiftsstyrelsen har att fatta beslut på, inte är mer detaljerat än vad stiftsfullmäktige har fattat sitt beslut på.

Vi, nej-sägarna till höjningen, lyckades inte få biskopen och övriga ja-sägare att inse att stiftet har tillräckligt med pengar för denna ökning av kostnader. Om vi hade lyckats skulle aktiviteterna ändå kunnat genomföras utan avgiftshöjning. Tre saker kan anföras mot en höjning: 1) Se över vilka aktiviteter som ska utföras. 2) Använd finansöverskottet i stället för att spara undan. 3) Värdepapper och banktillgångar på tillsammans 241 miljoner kronor (årsredovisning 2022) kan användas. Pengar som till stor del kommit från medlemmarna.

Att under pågående mandatperiod besluta om en höjning är inte trovärdigt. Biskopen och ja-sägarna borde avvaktat med höjningen och låta stiftets medlemmar avgöra detta i valet 2025. Jag har förstått att det åtminstone tidigare varit så att stiftet inte höjer avgiften under en mandatperiod utan låter medlemmarna avgöra detta i kyrkovalet.

Vissa ja-sägare pläderade i stiftsfullmäktiges talarstol för att det var viktigt att inflationsskydda det egna kapitalet. Det gör vi på två sätt – genom att bland annat avkastningen på de finansiella investeringarna ökar det egna kapitalet. Det viktigaste skyddet är dock att investeringarna utvecklas i takt med marknaden och reavinsten tillförs det egna kapitalt.

Den demokratiska processen är inget att säga om. Ja-sägarna är majoritet och då gäller det beslutet. Jag anser dock att ja-beslutet kan ifrågasättas. Inte sett utifrån innehåll men sett utifrån ekonomin. Jag har en känsla av att det är stiftskansliet som styr stiftet och inte stiftsstyrelsen. Här måste biskopen som ordförande ta tillbaka kommandot. Det är också viktigt att ledamöterna får tillräckligt med material i tid så att välgrundade beslut kan fattas. Kansliet ska vara ett stöd till stiftsstyrelsen. I dag upplever jag det tvärtom, att stiftsstyrelsen är ett stöd till kansliet.

Stiftsfullmäktige gjorde som sin vana trogen, följde majoriteten i stiftsstyrelsen. Det föranleder faktiskt frågan varför vi har ett stiftsfullmäktige. Medlemmarna i stiftet skulle lika gärna kunna välja en stiftsstyrelse som står till ansvar inför folket. På fyra år skulle det spara in cirka 500 000 kronor.

Jag oroar mig över att kyrkan nu höjer avgiften. Biskopen verkade tycka att det innebar en mycket liten påverkan för medlemmen att öka avgiften med 20 procent. Det är inte själva ökningen som gör mig bekymrad utan det är när bägaren flödar över och våra medlemmar då inte anser sig ha råd att vara med att på marginalen finansiera ovan projekt med nya pengar. Då lämnar medlemmen kyrkan.

Jan-Hugo Nihlén
ersättare i Stockholms stiftsstyrelse (Posk), ledamot av Stockholms stiftsfullmäktige