Under den här våren har vi fått möjlighet att ta oss själva och vårt budskap på allvar. För när kyrkan är som bäst är vi en arena för eftertanke och reflektion, men också för handlingskraft.
Vi har tagit digitala och diakonala språng som få hade anat ens för några månader sedan.
Men detta väcker också frågor inför framtiden.
Det har varit en annorlunda vår i år. Inte mycket har blivit som vi planerat. Jag kom till exempel på mig själv när jag stod i domkyrkan i Karlstad klockan 10.59 på påskdagen att säga: ”Ja! Det kom bara 49 stycken!”. Alla andra söndagar under mitt liv hade jag hoppats på så många kyrkobesökare som möjligt. Nu var 49 det perfekta talet.
Mycket har verkligen varit annorlunda i vårt samhälle och i kyrkan denna vår. Men inte annorlunda i betydelsen att vi i kyrkan apatiskt lagt ned allt vi gör. Svenska kyrkan har under den här våren uppvisat initiativrikedom och driv, och det på alla nivåer. Att bära hem matkassar till människor är också att vara kyrka. Att kyrkklockorna ringer, att kyrkan hittar andra sätt att nå ut och vara öppen, har varit viktigt i kristider som denna.
Vårt motto som kyrka har hela tiden varit: ”Vi ställer inte in. Vi ställer om.” I Karlstad domkyrka valde vi – och väljer vi – att spela in samtliga gudstjänster med hjälp av ett tv-team. Så trots att vi bara var 49 stycken i domkyrkan på påskdagen, var vi med de som tittade på tv digitalt i runda slängar 1 500 stycken på gudstjänsten – dubbelt så många än vad som hade rymts i en full domkyrka.
Jag tänker att vi som kyrka under våren fått möjlighet att ta oss själva och vårt budskap på allvar.
Jag tänker att vi som kyrka under den här våren fått möjlighet att ta oss själva och vårt budskap på allvar. För när kyrkan är som bäst är vi en arena för eftertanke och reflektion, men också för handlingskraft. Vi har tagit digitala och diakonala språng som få hade anat ens för några månader sedan. Men detta väcker också frågor inför framtiden.
Långt innan coronakrisen bröt ut brukade jag i Karlstads stift tala och föreläsa om kyrkans utmaningar under titeln: ”Hur tänker vi kyrkan 2030?” Och i samband med det målade jag upp den här bilden:
Bilden består av två papper, lagda över varandra, och där jag tänker att det undre pappret är det vi gör i dag, medan det övre är år 2030. Det stora fältet i mitten, det är det av vår verksamhet som vi ska bevara. Det som är i det högra fältet, erövra, ja det är de områden som vår kyrka behöver bli bättre på och just utveckla och erövra. Inte minst är detta just de områden som vi erövrat de senaste månaderna, det vill säga diakonala och digitala arenor. Fältet lämna, det är allt det vi har gjort tidigare men som vi kanske inte behöver göra på samma sätt längre, för att på så sätt få tid och resurser till att erövra nytt. Verksamheter som har haft sin storhetstid, eller lokaler som nästan aldrig används.
Min erfarenhet är att vi ofta i kyrkan har lätt att se och identifiera de områden som vi ska bevara. Med lite tankemöda kan vi även identifiera det vi borde utveckla och erövra. Men lämna, ja, lämna har vi mycket svårt för i vår kyrka.
Någonstans inom oss vet vi nog egentligen alla vad vi borde lämna, men vi lämnar inte eftersom det blir för jobbigt. För vi möts av motstånd när vi lämnar något och vi måste dessutom se på oss själva och vår verksamhet med kritiska ögon – det är inte alltid enkelt. Medan erövra befinner sig i ett helt annat härad.
Vad coronakrisen ställt oss inför som kyrka är att vi plötsligt erövrat helt nya sätt att vara kyrka på. Varit relevanta på helt nya sätt. Men för att ha möjlighet att fortsätta med det, måste vi också våga lämna det som inte har framtiden för sig. Vad vi visat de senaste månaderna är att vi har drivkraften. Att vi har det teologiska självförtroendet. Att vi har initiativrikedom.
Vad som återstår nu är att våga göra prioriteringar, för att kunna hålla fast vid de landvinningar vi gjort de senaste månaderna.
För Gud möter oss från framtiden.
Sören Dalevi
biskop i Karlstads stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR