Idén med lokalförsörjningsplan tyckte jag var bra när jag hörde om den första gången. Men det tänkta genomförandet är en byråkratisk mardröm, skriver Hans-Åke Jönsson.
Idén med lokalförsörjningsplan tyckte jag var bra när jag hörde om den första gången. Men det tänkta genomförandet är en byråkratisk mardröm och inte alls i takt med kyrkan som en frivillig organisation beroende av engagerade medlemmar.
Tre erfarenheter bildar starten i min kommentar.
För ett antal år sedan var jag ny chef för en division. Marknadssidan hade tagit fram strategier för ett antal marknader i fjärran land. Dessa fyller pärmar med information om elnät, land, befolkning, utmaningar, strategiska mål, aktivitetsplaner etcetera.
Problemet: Ingen orkar följa upp och läsa dem. De samlade damm i sina pärmar. Några år senare gjordes marknadsstrategier med aktivietetslistor där kravet var att allt skulle rymmas på en sida per land. Dessa blev använda!
Engagerad i kommunpolitiken som nämndsledamot i flera nämnder över åren. Vi har 40+ planer för olika områden, strategier, etcetera. Flertalet ska uppdateras vart fjärde år. Det är bara så att ingen orkar följa upp alla dessa och än mindre finns pengar till alla målformuleringar när det är dags för budget.
Kvalitetsarbete och införande av ISO 9000 standarder gick i många företag och organisationer på grund och producerade vad medarbetarna kände som en pappersprodukt till stora kostnader. På många håll fick ISO oförtjänt dåligt rykte när man skulle skapa de ideala arbetsprocesserna som sedan samlade damm i någon datormapp. Efterhand har man på lokal och internationell nivå förändrat detta och utgår från hur man arbetar för tillfället och sedan i små steg förbättrar detta med stor envishet.
Vi glömmer att vi är en frivillig organisation. Vi måste sträva efter en förankring bland våra medlemmar och utgå från frivilliga.
Erfarenheterna ovan tillsammans med fler tillfällen kan sammanfattas under rubriken
Det bästa blir det godas fiende.
Lägg till detta en övertro på siffror och prognoser till femte decimalens noggrannhet över en tioårsperiod framåt som nu finns också i kyrkan. Den är helt normgivande i samhället med tveksamt resultat.
För arbetet med lokalförsörjningsplan finns en 54 sidor tättskriven och svårgenomtränglig vägledning och ett 40 sidors exempel. Ett övertydligt exempel på att det bästa bedrar det goda.
När jag läser denna vägledning finns en sak till som bekymrar mig. Den mängd resurser som skall allokeras i pastoraten, alla anställda eller konsulter. Ett snabbt överslag ger vid handen att kostnaderna kommer att överskrida 200 miljoner kronor i mantid och externa kostnader och möjligen gå upp mot halvmiljarden. Frivilliga och förtroendevalda nämns på cirka fem ställen och då i en anda som känns som att det är något som katten dragit in. Vi glömmer att vi är en frivillig organisation. Vi måste sträva efter en djup förankring bland våra medlemmar och utgå från frivilliga. Anställda skall stödja detta, annars blir vi en tjänstemannaorganisation. Vi sprider inte evangelium med framgång topdown!!
Hur göra då? (Varje pastorat behöver tänka på sin lokalanvändning.) På max tre sidor eller cirka 15 slides summera:
- Vad har vi för lokaler
- Vad kostar de
- Hur används de
- Hur tänker vi verksamhet framåt
- Vad behöver vi då för lokaler
- Vad kräver våra lokaler framåt i investeringar
Åtgårds och aktivitetspunkter.
Vi måste sluta hämta våra idéer från organisationer som kommuner eller stora fastighetsbolag. Istället behöver vi ha som modell det lilla engagerade entreprenörsdrivna småföretaget. Håll det enkelt!
Hans-Åke Jönsson
kyrkorådsordförande
suppleant sitftsfullmäktige
LÄGG TILL NY KOMMENTAR