Kyrkans utredning 2011:2 ”Närhet och samverkan” har uppenbarligen som teoretisk utgångspunkt att enda sättet att åstadkomma besparingar är genom att införa en centralstyrd och hierarkisk organisation. Vilket resulterar i en maktkoncentrationen till pastorat och kyrkoråd. Dock saknas det systematiska analyser i utredningen av vilka konsekvenser detta skulle få.
Många medlemmar lämnar kyrkan. Det måste tolkas som ett tydligt tecken på att verksamheten inte motsvarar allas förväntningar. Ett viktigt mål borde således vara att försöka bromsa avgångarna, och försöka vända dem till rekryteringar. Detta fordrar naturligtvis satsningar på medlemsvård. Men jag har inte hittat några kommentarer om hur medlemsvården gynnas av utredningens centralistiska förslag. Därför känns det särskilt viktigt att ifrågasätta hur församlingarna ska kunna ta till vara sina lokala medlemmars intressen de gånger de strider mot de centralt placerade kyrkoherdarnas och/eller kyrkorådens värderingar och intentioner. Snarast finns det väl en risk för att de kan leda till både kontroverser och målkonflikter mellan pastorat och församling? En effekt som är väl dokumenterad vad gäller hierarkiska organisationer. Och kyrkan är väl långt ifrån okänd för att redan nu lida av interna stridigheter och samarbetsproblem?
Inom forskarvärlden är det också välkänt att en negativ utveckling i en organisation bäst bromsas genom decentralisering och delegering. Alltså tvärt emot utredningens hierarkiska förslag. Det finns också stor kunskap om hur man kan stimulera utveckling och nytänkande genom så kallat entreprenörskap (ett begrepp som är tillämpligt även i ideella organisationer). Principen är ”att låta tusen blommor blomma”. Varje församling bör alltså ges frihet att ta till vara just sina medlemmars intressen, behov och önskemål, att verka nära medlemmarna.
Ekonomin då? Varför inte låta Församlingarnas verksamhet styras av medlemmarnas kyrkoavgifter? Givetvis efter gemensamma avsättningar. Detta förutsätter förstås en viss ministorlek på varje församling. Det positiva med denna tanke är att resurserna gynnas om verksamheten blir framgångsrik. Ett nog så viktigt incitament för nytänkande. Och framgångsrika församlingar kan dessutom tjäna som förebilder för mindre framgångsrika. För sådana kommer i så fall inte längre att kunna gömma sin verksamhet bakom kyrkans ekonomiska ”solidaritet”.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR