Utan handling inget hopp

Biskopsbrev och predikningar om klimatet är viktiga, men i en tid då framtiden hotas är det inte främst ord utan konkreta handlingar som föder hopp. Därför är det djupt oroande med uppgifter i media om att kyrkomötets goda föresatser om ett mer hållbart skogsbruk nu riskerar att undermineras. Svenska kyrkans agerande i denna fråga handlar inte bara om ekonomi eller förvaltning – det rör kyrkans teologiska trovärdighet att gestalta tron på ett liv inte bara efter utan även före döden, och därmed dess möjlighet att ge hopp i en till synes hopplös tid.
 
Utifrån min forskning om miljöengagemang och religiös tro, liksom annan aktuell forskning, vill jag lyfta fram det som blir alltmer tydligt: Det är själva handlingen – inte orden – som föder hopp. Svenska kyrkans skogsbruk är därför inte enbart en intern kyrklig fråga. Det är en fråga av både existentiell och samhällelig betydelse, med potential att påverka långt utanför kyrkans egna led.
 
Vi lever i en tid som skakar i sina grundvalar. En eskalerande klimatkris, förlust av biologisk mångfald, krig, växande polarisering och en nedmontering av demokratin. Det är en utmanande tid, som också skapar en djup existentiell oro. I möten med miljöengagerade människor i både Sverige och Sydafrika framträder klimatångest och framtidsoro som en fullt adekvat reaktion på det katastrofala läge som samlad internationell forskning rapporterar om. Men forskning visar också något annat: när institutioner visar mod att agera i linje med vetenskap stärks framtidstron. 
 
Skogsutredningen pekar klokt på att ekologisk, ekonomisk, social, existentiell och andlig hållbarhet inte kan separeras från varandra. I skogsbruket möts dessa dimensioner. Här har Svenska kyrkan en möjlighet att leva som hon lär – att låta teologin gestaltas i konkret handling. Detta handlar inte enbart om att svara an på en ”inomkyrklig förväntan på kyrkligt ledarskap i hållbarhetsfrågor”, som det heter i utredningen. Tvärtom – engagemanget i frågan vittnar om en bredare förhoppning, också utanför kyrkan, om att åtminstone någon institution ska våga stå upp för andra värden än kortsiktig ekonomisk vinning.
 
Det är i denna förväntan vi måste se mängden spontanremisser och den omfattande debatt som följt på skogsutredningen – och reaktionerna på uppgifter om en parallell skuggutredning. Det handlar om en förhoppning om att Svenska kyrkan som institution ska ha modet att våga välja en väg som bidrar till det som samlad internationell forskning menar står på spel: en levnadsbar framtid. 

Kyrkostyrelsens vägval är mer än en intern angelägenhet – det är en chans att bli ett föredöme. Genom att stå fast vid utredningens förslag kan Svenska kyrkan visa att den är en levande folkkyrka som gestaltar hopp och tar ansvar för såväl människor som skapelsen i stort.

Sofia Oreland, doktorand i teologi med fokus klimat och religion, Uppsala universitet, präst i Svenska kyrkan.