Utköp av anställda är skadligt för kyrkan

Johan Blix, ledamot av kyrkomötet (Öka)
Personen under flera år uppbära en lön på långt över 100 000 kronor i månaden! Allt är de kyrkotillhörigas pengar. Foto: TT

Svenska kyrkan bör överväga att tillskapa en ”ledarförsörjningsfunktion”.

Ett organ som innehåller en bank av personer som är tänkbara som framtidens ledare  

Utköp av anställda i Svenska kyrkan har uppmärksammats i Kyrkans Tidning igen. Det är klar att det är skadligt för kyrkans förtroende att kyrkoherdar köps ut för en eller flera årslöner och sedan ibland kort därefter söker och erhåller en komministertjänst.

På detta sätt kan personen under flera år uppbära en lön på långt över 100 000 kronor i månaden! Allt är de kyrkotillhörigas pengar.

Det finns flera exempel på detta. Det är obegripligt att man inte skriver in i avtalen om avgångsvederlag att summan skall avräknas med visst belopp om den utköpte erhåller ny anställning i Svenska kyrkan.

Varför förekommer utköpen, av framför allt kyrkoherdar? Varför blir de inte i stället uppsagda?

Svaret är att det kan vara svårt att bevisa att det föreligger saklig grund för uppsägning och att en process i Arbetsdomstolen kan dra ut länge på tiden, det kostar pengar och mental kraft. 

Och så förstås detta att den enskilda församlingen är arbetsgivare och att det oftast inte finns möjlighet till omplacering i församlingen.

Det är viktigt att konstatera att det är kyrkorådet som anställer kyrkoherden och det är kyrkorådet som beslutar om utköpet. Kanske finns det här en brist på rekryteringskompetens hos kyrkoråden? 

Ofta har kyrkorådet delegerat anställningarna till tjänstemän i församlingen(kyrkoherden, kanslichefen, kyrkogårdschefen …) och den enda rekrytering som kyrkorådet har ansvar för blir den till kyrkoherde. 

Det sker inte varje år. Någon vana att rekrytera finns inte. Ibland anlitar man rekryteringskonsulter – men de har oftast ingen kunskap om kyrkans speciella behov och organisation och därför är deras träffsäkerhet inte så stor.

Ibland hörs att problemet skulle lösas om prästerna, särskilt kyrkoherdarna, var stiftsanställda. Det ligger mycket i det eftersom omplaceringar inom hela stiftet då var möjliga. Var det så innan den nuvarande ordningen?

Delvis är svaret. Den gamla arbetsgivarenyckeln delade arbetsgivaransvaret mellan stift och pastorat. Stiftet satte lönen, pastoratet betalade. Kontraktsprosten var kyrkoherdens chef och beslutade om semester, reseersättning och så vidare.

Vi kan inte gå tillbaka till denna gamla ordning. Men när vi överväger att stiftsanställa präster (eller endast kyrkoherdar) är kunskap om hur det var innan och vilka tankar som låg bakom viktiga.

Men vem anställde kyrkoherden? Där var också ett samspel mellan domkapitel (stift) och pastorat (kyrkorådet). Man sökte hos domkapitlet som upprättade förslag med tre ”förslagsrum” – på så vis kunde domkapitlet välja bort övriga sökande utom de tre som kom på förslaget. 

Sen var det provpredikan och val. Väl att märka är att kyrkorådet inte hade mycket makt i frågan om ens någon. Ordningen med provpredikan var ett uttryck för ett synsätt där förkunnelsens betydelse för ledarskapet lyftes fram. 

Och valet var ett uttryck för att det var den gudstjänstfirande församlingen som valde sin andliga ledare – inte kyrkorådet. Detta var väl väldigt länge sen? Beror på perspektivet, jag har själv blivit vald till kyrkoherde flera gånger.

Sedan fanns det ytterligare bestämmelser om att de röstberättigade i församlingen kunde kalla en ”fjärde provpredikant” om de var missnöjda med domkapitlets förslag. Och en bestämmelse om att domkapitlet självt utsåg kyrkoherde var tredje gång tjänsten skulle tillsättas i församlingen.

Hela ordningen hade med synen på kallelsen att göra.

Vi kan inte gå tillbaka till denna gamla ordning. Men när vi överväger att stiftsanställa präster (eller endast kyrkoherdar) är kunskap om hur det var innan och vilka tankar som låg bakom viktiga.

Sedan de totala ekonomiska samfälligheterna avskaffades blev kyrkoherderollen annorlunda för många. Syftet var gott. Man ville avskaffa maktcentra som inte hade verksamhetsansvar. 

Jag röstade själv för i kyrkomötet, men tyckte att väl fungerande samfälligheter borde ha fått vara kvar (till exempel Göteborg). Sen följde pastorats- och församlingssammanslagningar (fler än 1100 församlingar har upphört sedan år 2000). 

I dag finns det cirka 600 kyrkoherdetjänster i vår kyrka. Frågan är om det finns lika många lämpliga, kompetenta och villiga präster som vill ha dessa befattningar, med hänsyn till att arbetet blivit alltmer krävande och komplicerat? För att det skall fungera behöver kanslichefs- ekonomi- och HR-funktionerna förstärkas.

Svenska kyrkan bör överväga att tillskapa en ”ledarförsörjningsfunktion”. Ett organ som innehåller en bank av personer som är tänkbara som framtidens ledare. Man skulle också ha överblick över vilka tjänster som troligen kommer att bli lediga och föra samtal med intresserade kandidater. Seminarier kunde också ordnas liksom studiebesök och utbildningar.

Johan Blix
prost
ledamot av kyrkomötet (Öka)

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.