Vad ska vi göra åt blivande diakoners oro för framtiden?

En fråga till Sveriges biskopar:

Mellan två pandemivågor möttes vi. Tjugotvå själar från fjällbjörkar till Skånelängor. ­Tjugotvå förväntansfulla – till ­diakoner kallade och av stiften antagna till den särskilda vigningstjänsten. Här finns sjuk­syrror och kuratorer, läkare och disputerade; en enorm arbetslivserfarenhet av vitt skilda slag från jordens alla hörn.

Vi fick reda på att i det treledade ämbetet var biskop, präst och diakon likställda men med olika arbetsuppgifter. Vi läste löftena vars allvarstyngda och högstämda ord fick oss alla att tänka ­efter, kanske nästan varje dag på de löften vi snart ska avgiva.

Eller nej, troligtvis inte alla av oss vilket är djupt problematiskt. Och orättvist.

För jag kan blunda för det faktum att en präst i dag tjänar många tusenlappar mer redan från början. Att få förmånen att arbeta i Guds tjänst i församling är en nåd som inte går att mäta i pengar. Lite svårare är det att förstå att chefsposter inom min älskade kyrka i stort sett bara är vikta för präster. Det finns något djupt sorgligt över att inte ta till vara på människors, av Gud givna, gåvor. Vissa skulle kalla det för synd. Återigen har jag inga sådana ambitioner utan tvärtom, det ska bli skönt att fortsätta arbeta inom en organisation där den vägen är stängd för mig från början.

Jag avundas inte er som är biskopar. Det måste vara ett svårt och ibland tungt och väldigt ansvarsfullt uppdrag. Jag ber för er och jag ser er som mina andliga ledare. Det finns dock en sak som skaver och den är mycket enkel. Alla i min klass kommer kanske inte att vigas i juni. För till skillnad från prästkandidaterna som har både arbete och kaftan säker­ställda av stiften (vilket jag verkligen unnar dem, tro inget annat) måste diakonen ordna allt detta på egen hand. Ja, inte kaftanen då för den är nästan förbjuden att bäras av diakoner i vissa stift, men väl en anställning. Och det är här det bränner till i mitt bröst. För den oro, stress och det motivationstapp som mina klasskamrater och vänner känner, gör ont i mig. Riktigt ont.

När man undersöker vad våra medlemmar gillar med kyrkan verkar det vara diakoni. ­Mycket. Gärna ännu mer än i dag. Och den ska utföras av en för varje år minskande kader bestående av 92 procent kvinnor och 8 procent män. Vi behövs. Och då är vi tillbaka till det där med att inte ta vara på människors gåvor.

I detta fall har man med ena handen sagt att “ja, vi vill ha dig i den särskilda vigningstjänsten” medan den andra handen säger “you’re on your own, kiddo”.

I min kyrka är ingen ensam utan vi tar ansvar för våra ord och handlingar. Men framför allt tar vi hand om varandra.

Denna lilla drapa mynnar ut i en enda liten fråga till dig som biskop, då detta som så många andra gånger är en stiftsfråga: Vad skulle du vilja säga till mina kurskamrater som sedan en längre tid har haft både oro och ångest inför denna situation?

Em Jakobsson
Antagen diakonkandidat för ­Göteborgs stift