Vågar vi låta Guds ord gå fram både som skönhet och odjur?

Skönheten och odjuret. Alla känner väl till detta motiv som fångats upp av franska aristokrater på 1700-talet  i ett par romaner och senare lagts till grund för flera filmer – mest känd förstås Disneys tecknade Beauty and the beast. En prins drabbas av förbannelsen att förvandlas till ett hårigt monster, åtminstone dagtid, och blir därför isolerad i sitt slott bakom höga murar och fientliga rykten. En vacker ung kvinna förvillar sig till slottet. Till skillnad från de övriga byborna bemöter hon monstret utan fördomar och får tillslut se honom framträda i stor skönhet.

Låt oss exploatera den här berättelsen för att förstå Svenska kyrkan och de stridande uppfattningarna om vad som är hennes uppgift? Kan det vara så att vi som tjänar Svenska kyrkan har en ganska utvecklad och förmodligen erfarenhetsbaserad idé om vad som det stora flertalet uppfattar som skönhet respektive odjur i kyrka och kristendom?

Exempel: a) I kyrkomötet har det inte förts särskilt mycket diskussioner om diakoni som en av församlingarnas grundläggande uppgifter. Här tiger så att säga hälsan still och församlingarna vet att det inte är svårt att gentemot medlemmarna och även mot dem som står utanför presentera vision och verksamhet för att tillgodose människors medvetna behov genom diakoni. Mission har däremot gång på gång återkommit som ämne för motioner i kyrkomötet och det har ofta framhållits hur svårt det är ute i församlingarna att förhålla sig till missionen när den ska hanteras i församlingsinstruktion och verksamhet. Kanske är det så att vi är rädda att folk ska uppleva att odjuret sticker fram sig håriga huvud i missionen i krav på omvändelse och bekännelse av Jesus som den enda vägen till frälsning? En minoritet i kyrkan har genom tron upptäckt att Jesus och budskapet om honom inte är ett odjur som de kanske först trodde utan den skönaste av människors barn, the Prince of Peace, som Händel låter oss sjunga.

Exempel b) För stora grupper har Svenska kyrkans målmedvetna kommunikation skapat bilden av en modern och humanistisk kyrka. Skulle Svenska kyrkans bekännelseskrifter komma allmänheten tillhanda skulle sannolikt monsterlarmet ljuda och drevet gå från hipsterbyarna upp mot kyrkans murar (är det därför kyrkomötets majoritet aldrig velat att bekännelseskrifterna ska spridas till ledamöterna?).

Samtidigt finns det i dag unga människor som inte låter sig skrämmas av Guds ord utan upplever verkligheten de lever i desto mer som ett rotlöst och desorienterat odjur. I Bibeln och i sammanfattningen som finns bl a i den lutherska bekännelsen finner de istället en Skönhet - Jesus Kristus - som strålar av mening och en villkorslös, självutgivande kärlek.

Exempel c) Universitetslektorn i religionshistoria Kaarina Drynjeva undervisade baskursteologerna i Uppsala i världsreligionerna på 1980-talet. Hon gjorde det så inlevelsefullt att hon blev föremål för förbön i fromma studentgrupper där man uppfattat det så att hon blivit jainist eller shiit. I verkligheten hade hon utvecklat en mycket stor förmåga att förstå den skönhet som människor såg i sina respektive religioners riter och myter.

En av Giovanni Guareschis förtjusande humoresker om småstadsprästen Don Camillo handlar om den fula madonnan. Den stackars prästen plågas av att madonnabilden i stadens kyrka ska vara så grov och ful. När han för sina samtal i kyrkan med Kristus på krucifixet, får Camillo det kryptiska svaret: ”se blott till den inre skönheten”. Vid en högtidsdag med stor procession med madonnan tronande på en lastbil lägger Don Camillo ut routen på de knöligaste vägarna och gränderna och mixtrar med bilens koppling. När skulpturen till slut kollapsar upptäcker man dessutom små borrhål i det cementliknande materialet. Men en mycket större hemlighet avslöjas: i ruinerna av den klumpiga barockskulpturen framträder en underskön gotisk madonna i renaste silver. Den fula madonnan hade skyddat den sköna från att rövas bort under krig och plundringar.

För dem som fått ögon och hjärtan öppnade för vad bara tron kan se och ta emot i Guds rike kan mycket i folkkyrkans kompromisser och försök till folklighet framstå som ett odjur. Men den sekulariserade allmänhetens uppskattning för församlingarnas musikverksamhet, för friden på välskötta kyrkogårdar, för konstskatterna i kyrkorna och för traditionerna kring kyrkliga handlingarna har genom medlemsavgiften skapat yttre förutsättningar för att den inre skönheten i Modern Kyrkan ska bevaras och bäras vidare genom söndagens huvudgudstjänster, bibelstudiegrupper och vigningstjänsten. Don Camillo fick så dåligt samvete för att han föraktat den fula madonnan att han på knä en hel natt försökte klistra ihop henne. Men självklart fick den nyupptäckta sköna madonnan sin hedersplats i stadens kyrka. Vad gör vi om några med makt bara vill behålla kyrkans grova yttre skal men kasta ut hennes skönaste juveler?

Några möjliga frågeställningar på temat skönheten och odjuret att samtala om:

1. Hur tar vi vara på den skönhet som de många ser i kyrkan utan att beröva dem den spännande möjligheten att få möta odjuret i form av Guds ord och Jesus Kristus?

2. Finns det risk att de stora gruppernas efterfrågan av vad de upplever som skönhet får församlingarnas verksamhet att röra sig bort ifrån kristusdigra gudstjänster och frimodig mission?

3. När vi ger oss på varandra i kyrkans demokratiska organ och i den mediala debatten kan det vara till hjälp att tänka att vad som är ett odjur för mig kan vara en skönhet för någon annan? Ska vi inte försöka leva oss in i varandras lidelse?

4. I luthersk tradition vet vi att Guds ord kan träffa oss som ett lagens dömande odjur men också att den upplevelsen kan bereda väg för den allra skönaste: Jesus i evangelium. Vågar vi låta Guds ord gå fram både som skönhet och odjur? Hur gör vi biskopar och präster trygga i sina anställningar också när de är hängivna den största skönheten?

5. Hur hanterar vi dem som i sin oro över en vilsen mänsklighet gärna ser att kyrkan framstår som en politisk skönhet med höger- eller vänsterriktning men som inte själva förstått den största skönheten i Guds villkorslösa kärlek i Jesus Kristus?

6. Hur behandlar vi dem som i tro ser livets högsta skönhet i Bibelns texter och i Kristi person. Får de plats i våra församlingar?

7. Ska Svenska kyrkan vara så noga med sin sköna moderna make-up så att endast invandrarnas kyrkor och religioner framstår som uråldriga odjur? Handlar inte religionsfriheten om att få leva och ta plats även om man uppfattas som ful av flertalet?

J W Johnsson, direktor för Stockholms stadsmission och riksdagsman för Folkpartiet, reflekterar i en betraktelse över hur olika kristendom kan uppfattas utifrån eller inifrån: Människor menar ”oftast att det är en ohjälpligt efterbliven ’åskådning’, en ’tro’, som vetenskapen upplöser bit för bit. I stället är den ett ’blodomlopp’, som genomtränger människans varelse med den himmelska världens kraft och tröst och rikedom. Den är gudomligt kärleksliv inympat i ett eljest kyligt och fattigt människohjärta. Den är en förbindelse med den Evige, med Gud och Fadern, som ingenting skall kunna göra om intet. Den är liv av evighetens eget liv, såsom han, som förmedlat det, är uppstånden, uppfaren och evigt lever. Intet i världen är mera värt att äga än detta: Guds kärlek i Kristus Jesus.” (Ur Dagar komma, dagar flykta, daglig andaktsbok av svenska präster, 1945).

Så kan skönheten i odjuret beskrivas av tron. Är inte det något vi med frimodighet kan vittna om i Svenska kyrkan?

Fredrik Sidenvall 
präst och ledamot av kyrkomötet