Vågar vi pröva andra vägar än militär upprustning som väg till fred?

I Matteusevangliet säger Jesus: “Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: Värj er inte mot det onda. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." och "Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner."

Kan dessa ord vara giltiga även idag?

Världens ledare pekar ensidigt på att mer vapen, mobilisering och upprustningen är den enda vägen till fred. Och oavsett partifärg står våra svenska politiker bakom denna uppfattning. Röster höjs från säkerhetspolitiska experter här i Sverige att vi också borde skaffa svenska kärnvapen. Vi är på väg mot en massiv upprustning.

Och trenden är global. Ofattbara summor pumpas in i teknologier för dödliga vapen. På Nato-mötet i Haag i juni beslutades att samtliga medlemsländer nu skall lägga 5 procent av BNP på försvar, en ökning med hisnande 3 procent sedan 2023. Drönare, robotar, AI-laddade maskiner – vapen med potential att skapa förödelse för oskyldiga människor utvecklas och tillverkas. Vapen med potential att döda och skapa förödelse för de som vi väljer att kalla fiender.

De flesta av Sveriges befolkning är lojala med Ukraina och dess befolkning och dess rätt att möta Rysslands fullskaliga invasion med militärt motstånd. Men tankar om kompletterande och alternativa vägar till fred och frihet, utan våld, verkar ligga bortom vår föreställningsvärld.

Minst 200 000 soldater från bägge sidor har dött, och över 10 000 civila har fallit offer för detta meningslösa krig. Ett krig som få av soldaterna som offrar sina liv förstår meningen med. Vilket oerhört lidande detta krig redan åstadkommit. Kan det finnas en annan väg till fred och frihet utan våld och massförstörelse? Och har inte den som kallar sig kristen ett särskilt ansvar att gå den vägen, lyfta de perspektiven?

Historien lär oss att diktaturerna i Europa – som i Grekland, Spanien och Portugal – kunde besegras utan stor blodspillan. I Östeuropa och Latinamerika såg vi exempel på fredliga uppror som klarade att avsätt illegitima regimer. I Sverige har i debatten lyfts den unika möjlighet som de nordiska länderna besitter genom lång erfarenhet av diplomati och medling, och behovet av att förhålla sig strategiskt till Ryssland. 

Vågar vi som kristna och/eller pacifister pröva andra vägar än militär upprustning som vägen till fred?

Vad skulle några av de miljarder som vi nu satsar på militär upprustning kunna göra i en satsning på fredsforskning och alternativ till traditionell vapenmakt? Vad står vi som kallar oss kristna i denna fråga? Alla vi som gjorde vapenfritjänst under andra delen av 1900-talet? Skulle vi inte kunna hjälpas åt att bygga vidare på en vision av genuint samarbete och multilateralism, grundad i global rättvisa och hållbar fred, som motbild till fortsatt dominans och konfrontation?

Och var står kyrkans ledare idag? Är Jesu ord om en annan väg till fred tillämplig idag? Är det inte dags att starta ett samtal om dessa frågor? Våga fundera över om vi valt rätt väg? Vågar vi tänka om?

Styrelsen i Göteborgs lokalavdelning av Kristna fredsrörelsen
Genom Magnus Sundemo, Mölndal och Lisa Westberg, Lerum