En pendling mellan hopp och förtvivlan

Svenska kyrkan deltog som observatör på FN:s klimattoppmöte COP30 i Belém i Brasilien i november. Vi hade både en fysisk delegation på plats och en grupp ideellt engagerade som följde förhandlingarna digitalt från Sverige. När vi nu ska försöka summera resultaten från förhandlingarna är det tydligt att vi saknar ett visionärt globalt ledarskap som vågar hålla i och hålla ut.

Inför mötet lyfte vi tre tydliga krav: Fasa ut, betala och inkludera. Vi måste fasa ut fossila bränslen för att ha en chans att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål. Samtidigt måste de länder som släppt ut mest finansiera den anpassning som behövs för att förebygga nya katastrofer och hantera de skador och förluster som redan har uppkommit i fattiga länder. Och de mest utsatta måste få en röst i både beslut och genomförande.

På COP-mötets femte dag höll Lutherska världsförbundet en presskonferens om ungas perspektiv på klimaträttvisa. När delegaterna delade sina personliga erfarenheter blev siffror och förhandlingar till levda erfarenheter. Julia Rensberg, samisk urfolksrepresentant i

Kyrkornas världsråds centralkommitté och renskötare i Jokkmokk, beskrev hur renarna svälter för att de inte når laven under isen som bildas av de snabba temperaturväxlingarna.

Ayanna Evelyn, Anglikanska kyrkans ungdomsdelegat från Barbados, berättade att stormarna ödelägger ö efter ö i hennes region. Deras vittnesmål påminner om vikten av att våra krav om utfasning, finansiering och inkludering blir till verklighet.

COP30 präglades av geopolitiska spänningar och låsta förhandlingar. Trots värdlandet Brasiliens ambition om en “COP of action” saknade slutdokumentet en tydlig plan för utfasning av fossila bränslen. Ljuspunkter som löften om tredubblad finansiering för klimatanpassning och en ny jämställdhetsplan räckte inte för att dämpa besvikelsen över oförmågan att enas om det som krävs för att rädda Parisavtalet.

Att följa klimatförhandlingarna på nära håll var en pendling mellan hopp och förtvivlan. Vi såg alla de förhandlare som arbetade hårt för högre och mer rättvisa klimatambitioner. Samtidigt lyckades auktoritära röster blockera förhandlingarna och sätta stopp för många av de beslut som krävs för att vi ska nå 1,5-gradersmålet. Och ändå ingav det hopp, mod och kraft att se människor från världens alla hörn samlas för att genom FN söka gemensamma lösningar.

Svenska kyrkan har många, långvariga och nära relationer till systerkyrkor och partnerorganisationer över hela världen. Vi är dagligen i kontakt med människor som vittnar om direkta effekter av klimatkrisen. Vi ser utsattheten och behoven, som inte motsvaras av de insatser som finns för att hantera situationen. Men vi ser också en målmedvetenhet och kämpaglöd, en uppfinningsrikedom och stark vilja att kroka arm. Då finns heller inga andra alternativ för oss som kyrka än att fortsätta arbeta för klimaträttvisa. Vi gör det i solidaritet med vår nästa, de medmänniskor som drabbas och de hotade ekosystemen. Tillsammans med skapelsen ropar vi: Nu måste ord och löften bli till handling!

Som kyrka vill vi sätta ord på berättelsen om det goda i livet, bortom de levnadsvillkor som rika länder vant sig vid. Vi vill bjuda in till samtal om vad som är meningsfullt på djupet. När advent och jul nu står för dörren vill vi, i COP30:s efterföljd, uppmuntra till reflektion om vad ett rikt liv egentligen innebär. Kanske handlar det om enkelhet, gemenskap och tid att stanna upp. Att uppleva det som sker i stunden. COP-förhandlingarnas många siffror och krångliga klausuler handlar i grunden om att uppnå just detta: att alla ska få livsrum i det hem vi delar med varandra, att ingen ska få för mycket och ingen för lite.

Trots att det ser mörkt ut finns det hopp. COP30 visade att globalt engagemang är möjligt, men vi får inte nöja oss med halvhjärtade resultat. Vi måste fortsatt stå upp för klimaträttvisa. Nu är tid att agera, tillsammans kan vi göra skillnad!

Svenska kyrkans digitala och fysiska delegation på COP30,
(biskop Andreas Holmberg, medarbetare på kyrkokansliet, Svenska kyrkans klimatambassadörer och Ageravolontärer)

genom biskop Andreas Holmberg, Stockholms stift