Samkönade par förtjänar trygghet, inte symbolpolitik

REPLIK

I en ledare den 25 november med rubriken ”Kyrkomötets beslut osar sjuttiotal” känner jag både igenkänning och oro.

Ja, vi lever i en tid där känslan ofta får gå före eftertanken. Populistiska politiker säljer budskap med stämning snarare än substans, och i kyrkan talar vi gärna om atmosfär: om ljus, om rökelse, om ”viben” i rummet.

Det finns något vackert i det. Människan är inte bara huvud, hon är hjärta och kropp. Ett kyrkorum där det heliga får sippra in genom stillhet, skönhet och närvaro kan förändra liv – precis som vännen som beskriver gudstjänsten som ett slags andligt gym. Man går dit, man vet inte alltid exakt vad man gör, men det gör något med en.

Men när samma språk – vibbar, symboler, stämningar – blir huvudspråket också i frågor som rör människors grundläggande värdighet, då börjar det skava.

Kyrkomötets beslut om att göra viljan att viga samkönade par till en möjlig förutsättning för prästtjänst beskrivs av många som en ”viktig symbolfråga”. Att ”alla viger samkönade” sägs skapa goda vibbar. Ledaren pekar med rätta på att motionen är överflödig i förhållande till dagens ordning, och att det saknas kända exempel där det faktiskt uppstått praktiska problem.

Men just där, i tomrummet mellan ”symbol” och verklighet, känner jag en djup oro.

För mig handlar detta inte främst om vibbar, utan om makt.

Prästen står alltid på hemmaplan, med kyrkorummet, traditionen och beslutsrätten i ryggen.

Det samkönade paret kliver in som gäster i ett rum där andra sätter villkoren – och riskerar att hamna i underläge just där de borde få känna sig som tryggast.

I slutänden är det den enskilda prästens religiositet som ges tolkningsföreträde: hennes eller hans personliga övertygelse avgör om ett samkönat par får sitt ja inom kyrkans ramar eller hänvisas vidare. Rätten att säga nej ligger hos prästen – inte hos det par som ber om att få sin kärlek välsignad. Det är den maktobalans jag ser.

Jag vet hur mycket det betyder att slippa den osäkerheten. När jag gifte mig i april 2025 i S:t Nicolai kyrkoruin i Visby hade vi sedan länge valt vår vigselpräst. Vi visste var hon stod i frågan om samkönade äktenskap. Den självklarheten bar oss genom hela processen.

Men för alla är det inte så. Alla har inte koll på prästens teologiska betänkligheter, alla har inte kontakterna, språket eller orken att ta de där samtalen i förväg. Just därför måste strukturen bära, inte bara relationerna.

Jag delar ledarens kritik mot romantiseringen av symbolpolitik. Svenska kyrkan riskerar att bli kvar i ett slags sjuttiotal, där man fattar beslut som mest signalerar rätt värdegrund inåt, medan människor i dag ropar efter något helt annat: ett andligt ledarskap som bär, en kyrka som är pålitlig i praktiken, inte bara i protokollet.

Men just därför kan vi inte nöja oss med att avfärda frågan om samkönade vigslar som ”redan utredd”.

För många HBTQ-personer är vigseln en av få platser där kyrkans hållning blir konkret. Det är inte bara en symbol – det är en livshändelse. Ett ja eller nej där kyrkan antingen bekräftar att ”ni hör hemma här, fullt ut” eller lämnar kvar en osäkerhet: ”gäller det också oss?”

Jag tror att mångfald i prästerskapet är viktig. Vi behöver olika spiritualiteter, olika röster, olika sätt att vara präst. Kyrkan mår inte bra av total likriktning. Men mångfald i fromhet får aldrig betyda att en redan utsatt grupp bär kostnaden för den mångfalden.

Vi måste kunna hålla två saker samtidigt:

Att ett helgjutet andligt ledarskap kan ta sig många uttryck, även de som känns obekväma för tidsandan.

Att samkönade par ska kunna lita på, utan darr på manschetten, att de har samma självklara tillgång till kyrkans vigsel som alla andra.

Det här är inte en fråga om att jaga ”goda vibbar”.

Det är en fråga om trovärdighet.

Om Svenska kyrkan på allvar vill vara en kyrka för hela folket, kan vi inte bara glädja oss åt vackra ord i kyrkomötets handlingar. Då måste vi också säkerställa att den HBTQ-person som står längst bak i kyrkbänken – kanske för första gången – inte ska behöva undra om hon, han eller hen räknas med när det väl gäller.

Ikoner kan bära mer än traktat.

Men inga ikoner i världen kan ersätta den ikon som är ett mänskligt ansikte som med rak blick säger:

”Ni är välkomna hit. Inte som del av en principfråga, utan som par av kött och blod, med samma värde och värdighet som alla andra.”

Mattias Rohanskjöld, Åstorp