Vår längtan efter den perfekta organisationen

Då jag skriver dessa rader är det kyrkoval kommande söndag. Det förekommer som alltid artiklar och debattinlägg om Svenska kyrkans organisation, väsen och gestaltning. Man skriver ofta att ”Kyrkan borde” och att ”Kyrkan ska”. Inte sällan finns även artiklar som ondgör sig över Svenska kyrkans ”politisering” och röster höjs att ”partipolitik” inte hör hemma inom Svenska kyrkan.

Det finns dock ett stort problem, som jag ser det, med de olika debattinläggen och det är att vi lätt går vilse i de olika -ismerna. Detta då man försöker beskriva ”Kyrkan” som ett homogent begrepp som skulle gå att omfatta med detta enda ord: Kyrkan. Detta är, enligt min uppfattning, lika ogörligt som att söka beskriva Stockholm utifrån Södermalms förutsättningar när både stadsdelar som Hässelby, Rinkeby, Årsta och Farsta ingår i samma Stockholm. Alla som bott eller bor i Stockholm vet att Stockholm har många ansikten och kanske bäst definieras av den stadsdel och det närområde man är en del i. Alltså där man handlar, där man småpratar med grannen. Det är där ens identitet finns och det området är geografiskt inte stort.

Vi ser samma fenomen i Värmland där avståndet mellan Klarälvdalen och Fryksdalen är fullt av ömsesidiga föreställningar men dessa finns även mellan orter och dalgångar betydligt närmare än så. För stockholmaren är vi dock alla värmlänningar oaktat om vi bor i Ekshärad eller i Lekvattnet alltmedan stockholmaren bara är stockholmare för oss värmlänningar oaktat om denne bor och identifierar sig med sitt Årsta, Bromma eller Abrahamsberg.

Då jag läser alla debattinlägg om ”Kyrkans” alla tillkortakommanden och att dessa skulle förklaras av ”politiseringen”, känner jag inte igen mig. Vi har i Torsby bland de högsta antalet konfirmander per capita i hela landet, antalet medlemmar likaså. Alla förtroendevalda jag haft att göra med genom åren, oavsett nomineringsgrupp, har haft vår kyrkas väl och ve för ögonen.

Tack vare den unika struktur vi har som folkkyrka kan vi ofta verka och finnas för många människor och mycket av det vi gör äger rum i det tysta. De förtroendevalda ger ramarna, jag som kyrkoherde leder arbetet och allt är transparent och öppet för insyn och åsikter. Det kallas för den dubbla ansvarslinjen där de båda linjerna är lika viktiga, det folkligt förankrade självstyret och det styre som emanerar ur präst-, diakon- och biskopsämbetet. Båda linjerna förutsätter varandra och är ett arv som går att spåra till Martin Luthers reformation på femtonhundratalet. En del av vår historia.

I samma historiska perspektiv har det faktiskt alltsedan Jesus och Urkyrkan aldrig funnits en optimal organisation. Vi kan ta del av frustrationen i Paulus brev i Nya testamentet och vi kan ta del av Jesu besvikelse på de olika församlingarna i Uppenbarelseboken. Den kristna världsvida kyrkan har genom årtusendena prövat och prövar alla upptänkliga organisationsformer. Det enda vi idag vet med säkerhet det är att det inte är organisationsformen det kommer an på. Det finns makthungriga människor överallt och det finns hängivna och ärliga människor överallt. Generalisering som metod att söka begripa och levandegöra vår kyrka fungerar inte. Det enda som fungerar, som jag ser det, är att söka sopa framför egen dörr och försöka leva som man lär, i det stora som i det lilla.

Då, om inte förr, kan frukt värdig Den som kallat oss in i sin Kyrka växa till. Oaktat vad för organisation som råkar vara fallet i det aktuella landet och dess landsdel. Jag tänker att i den tid vi lever i, med de utmaningar vi står inför, är en utopisk längtan efter den ”optimala organisationsformen”, inte minst då den tar sig uttryck att destruktivt klanka på den nuvarande, faktiskt destruktiv. Bättre vore, tänker jag, att vi gräver där vi står och söker samarbete, dialog och fördjupning.  I Jesu namn.

Johan Bonander,
kyrkoherde Fryksände pastorat