Kyrkans identitet

Varför är vi rädda för det som vi inte känner igen?

<b>WEBBDEBATT</b> Jag har en bra relation till en imam (en "präst" inom Islam) i Västerås. Vi brukar träffas varje år i Önsta Gryta kyrka för en gemensam fredsmanifestation på FN-dagen dit vi bjuder in alla skolor på området. Vi vill visa att vi kan stå där sida vid sida och hålla sams. Och vi pratar om hur mycket det är som vi har gemensamt. De flesta människor oavsett tradition vill ha ett tryggt liv för sig själva och för sina kära.<br>

Inom Svenska kyrkan har en debatt startat om hur identitetslösa vi är som kyrka, och att vi utplånar vår identitet om vi samverkar med andra och inte står upp för det vi tror på. Vi behöver stärka vår identitet. Det låter självklart att vi måste stärka vår identitet, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka:
Vad är det som gör att man närmar sig människor med annan kulturell bakgrund? Är det verkligen för att man känner sig identitetslös? Är det inte snarare tvärt om? Om man är trygg i sig själv och vad man tror på, så är det inte så hotfullt att möta människor som tänker delvis annorlunda.

Min identitet vacklar inte för att jag möter människor som inte är precis som jag. Det kan till och med berika mig. Om man däremot höjer upp sin röst för att vi ska stärka vår identitet som kyrka genom att inte samverka med vissa människor (t ex imamer), så undrar jag om man inte stärker "rädslan för det annorlunda", snarare än stärker sin egen identitet. För mig fungerar i alla fall "tryggheten i vad jag själv tror på" så, att jag inte blir lika rädd för människor, som ur mitt perspektiv, verkar annorlunda. Trygghet gör alltså att jag vågar möta människor från andra traditioner. Det är inte otryggheten och rädslan som driver mig till det.

Däremot kan jag förstå vad människor menar, när man ropar efter att "Kyrkan borde stärka sin egen identitet och tro". Man gör sig till en talesman för många, men det som driver en (tror jag) är ens egen djupa längtan, d v s "jag borde stärka min egen identitet och tro", men man gör sig till talesman för många.
Det kan behövas "andrum" för att hitta sin egen tro och identitet, men det betyder inte att vi ska sluta samverka med andra.

Så hur ska jag reagera på de vindar som verkar blåsa? Ska jag sluta samverka med imamen? Hur skulle eleverna uppfatta det?

Jag tror jag tar Jesus som ett föredöme. Han var aldrig rädd för att möta människor oavsett vilka de var. Han såg människan i var och en. Men jag vet att han redan på sin tid blev hårt kritiserad för det. Det vittnar evangelierna om. Men det är lättare att stå ut med kritiska röster om man själv känner sig trygg i sin tro.

Jerker Alsterlund, kontraktsprost i Västerås



Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Mer inom samma ämne