Varför är vi rädda för det som vi inte känner igen?

Inom Svenska kyrkan har en debatt startat om hur identitetslösa vi är som kyrka, och att vi utplånar vår identitet om vi samverkar med andra och inte står upp för det vi tror på. Vi behöver stärka vår identitet. Det låter självklart att vi måste stärka vår identitet, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Vad är det som gör att man närmar sig människor med annan kulturell bakgrund? Är det verkligen för att man känner sig identitetslös? Är det inte snarare tvärt om? Om man är trygg i sig själv och vad man tror på, så är det inte så hotfullt att möta människor som tänker delvis annorlunda.
för att jag möter människor som inte är precis som jag. Det kan till och med berika mig. Om man däremot höjer upp sin röst för att vi ska stärka vår identitet som kyrka genom att inte samverka med vissa människor (t ex imamer), så undrar jag om man inte stärker "rädslan för det annorlunda", snarare än stärker sin egen identitet. För mig fungerar i alla fall "tryggheten i vad jag själv tror på" så, att jag inte blir lika rädd för människor, som ur mitt perspektiv, verkar annorlunda. Trygghet gör alltså att jag vågar möta människor från andra traditioner. Det är inte otryggheten och rädslan som driver mig till det.
Däremot kan jag förstå

Så hur ska jag reagera på de vindar som verkar blåsa? Ska jag sluta samverka med imamen? Hur skulle eleverna uppfatta det?
som ett föredöme. Han var aldrig rädd för att möta människor oavsett vilka de var. Han såg människan i var och en. Men jag vet att han redan på sin tid blev hårt kritiserad för det. Det vittnar evangelierna om. Men det är lättare att stå ut med kritiska röster om man själv känner sig trygg i sin tro.
, kontraktsprost i Västerås