Varför gammal surdeg i brödet inför Midfastosöndagen?

Jesper Svartvik gästprofessor vid Center för Christian-Jewish Learning vid Boston College
Foto: Getty

Det går att identifiera tre steg i den problematiska argumentation mot bordsbön i betraktelsen inför Midfastosöndagen, skriver Jesper Svartvik. Kyrkans Tidnings Eftertankeskribent Ludvig Lindelöf svarar direkt. 

Ludvig Lindelöfs text ”Det är något särskilt med Svenska kyrkan och bordsböner” bör kommenteras. Lindelöf skriver att han ”lider av” bordsböner på kristna kursgårdar och tycker att det är ett ”pinsamt” moment. Han beskriver bönen som ”en onödig och opraktisk paus precis innan man ska få äta”. Denna åsikt har han givetvis rätt att ha och att saluföra. Men hans sätt att förfäkta denna ståndpunkt är klandervärt. Han väljer nämligen att hänvisa till judiska bordsböner som han menar att han ”också har problem med”, och han skriver att ”detta regelmässiga” inom judendomen ”ofta” återfinns i Svenska kyrkan när bordsbönen blir ”mindre bön och mer regel”. Det går att identifiera tre steg i hans problematiska argumentation:

Steg ett: Han relaterar till judendomen på ett antitetiskt sätt. Han ansluter sig därmed till alla de kristna genom tiderna som i kristna texter skrivna för kristna väljer att referera till judendomen, men inte därför att vi skulle kunna lära oss något av andra religiösa traditioners skönhet och andliga insikter, utan enbart som dåliga exempel och missuppfattningar. Ytterst sällan tillåts den judiska traditionen vara en förebild för kristna; i stället ska vi låta oss förfäras av den. Judendomen blir då enbart en teologisk kontrast, inte Jesu historiska kontext.

Steg två: Han avslöjar sina bristande kunskaper om judendomen. Ofta uttalar kristna sig om den judiska traditionen utan belägg för sina påståenden. Den innehållsrika och vackra bordsbön – på hebreiska heter den birkat ha-mazon – som Lindelöf åsyftar ber judar efter måltiden. Före måltiden är bönen synnerligen kort, bara några få ord. ”Judaism is a very practical religion: first we eat, then we pray”, som en jude sade till mig i Jerusalem en gång när vi samtalade om judiska och kristna böner.

Steg tre: Han framställer Jesus som mer kristen än judisk. Han skriver att vi – i motsats till den judiska traditionens böneliv som enligt hans uppfattning har spritt sig hela vägen till kristna kursgårdar i Sverige – bara ska göra som Jesus i Midfastosöndagens evangelietext: ”Stanna upp en stund, om så med ett enkelt ’tack’ innan maten delas ut.” Men det var ju precis det Jesus gjorde som den jude han var! Om välsignelsen över bröd på Jesu tid var exakt densamma som i dag uttalade han bara tio ord: Barukh attah Adonaj, Eloheinu melekh ha-’olam, ha-motsi lechem min ha-arets (”Välsignad vare du, Herre, vår Gud, Tillvarons Konung, som frambringar bröd ur jorden”). Linde­löfs sätt att kontrastera judisk tradition och Jesu böneliv ger läsarna intrycket att Jesus inte var en jude som levde ett judiskt liv, som firade de judiska högtiderna, och som bad de dåtida judiska bönerna. Den som vill lära sig av judiskt böneliv – i stället för att förfäras över det – kan då upptäcka att även en vanlig judisk bordsbön över bröd betonar det förunderliga i att sädeskornen i marken kan förvandlas till ax som kan beredas och bli bröd på vårt bord.

Jag menar att Lindelöfs betraktelse inför Midfastosöndagen inte uppfyller det som Svenska kyrkan i dokumentet Guds vägar har förpliktat sig att säga, skriva och göra:

”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort allt som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.”

Fastan är en tid för reflexion, rannsakan och försakelse. Något vi alla måste avstå från – vare sig det är fasta eller ej – är att sprida missuppfattningen att Livets bröd innehåller antijudisk surdeg.

Jesper Svartvik
gästprofessor vid Center för Christian-Jewish Learning vid Boston College 

Svar direkt: Inte en text riktad mot judendomen

Det är förstås ledsamt att min text väcker anstöt hos den i mina ögon högt ansedde professor Svartvik. Det är dock glädjande att se att han kvar den förmåga som varje kunnig exeget besitter, nämligen förmågan att läsa in alltför mycket i en text än vad som kanske egentligen står i den. Det är i mångt och mycket en god förmåga, att kunna vända och vrida på texterna, krama ut det mesta ur dem och öppna dem för en större betydelse. Dessvärre blir det sorgligt när denna förmåga blandas med en alltför ensidig syn på verkligheten. En syn som mer gör våld på texten än öppnar upp den.

Att läsa professor Svartviks inlaga här i tidningen får mig att tänka på Cervantes romanfigur Don Quijote som ger sig ut i världen för att bekämpa ondskan var den än visar sitt fula tryne. Problemet är bara att Don Quijote, inspirerad och pådriven av sin tids riddarromaner, alltför ofta slåss mot fiender som inte finns. Där ”Riddaren av den sorgliga skepnaden” ser jättar ser hans trogne vapendragare Sancho Panza väderkvarnar.

Jag är ledsen att behöva informera Svartvik om att även jag är en väderkvarn. Jag ser förstås det lovvärda i hans svarstext och jag ställer mig bakom intentionen. Det är av yttersta vikt att i en tid som denna slå vakt om att inte kränka eller tala illa om någon religion. Och jag bär förstås med mig historier om hur kristendomen använt sig av judendomen som en ”andre” på ett avhumaniserande och förödande sätt. Problemet är bara att just min text inte på något sätt var riktad mot judendomen, snarare tvärtom.

Där Svartvik i mitt återberättande av komikern Jonatan Unges ungdomshistoria ser ett antitetiskt relaterande till judendomen ser jag ett påstående om att vi hör ihop. En berättelse om att alla religioner, ja alla sammanhang överlag, har sina former och att vi alla riskerar att missa poängen när ett bruk blir formaliserat och fokuset läggs på vad vi ska göra, snarare än vad det innebär.

Där Svartvik ser ett framställande av Jesus som mer kristen än judisk ser jag ett fokus på personen, inte religionen. Jag ser en person som är ett föredöme för religiösa, inte en särskild religion. Jag tror att det är ganska vanligt, både i Svenska kyrkan och i den världsvida kyrkan, att lyfta fram Jesus gärning som ett gott föredöme och jag finner inte detta vara särskilt kontroversiellt. Att Jesus var jude är inget som jag förnekar eller är omedveten om. De flesta präster har kunskap om detta. Vi har ju trots allt läst Bibeln – och en religionsvetenskaplig utbildning därtill.

Vad gäller mina bristande kunskaper om judendomen så får jag dock erkänna att professor Svartvik har en poäng och jag tackar för att vi fick ett missförstånd utrett. Bönen var så klart efter, inte före maten.

Ludvig Lindelöf, 
präst i Carl Johans församling, Göteborg

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.