Vem lyssnar på en kyrka som inte lyssnar på sig själv

Det känns viktigt att påminna om detta simpla faktum:

Det är inte en naturlag att kyrkan ska äga skog. Det enda skälet till att göra det är att göra gott med den, och förvalta den på ett teologiskt hållbart sätt.

Och det är ju så, som ärkebiskop Martin Modéus sa förra veckan under den pressträff där kyrkostyrelsen skulle berätta hur de vill göra verklighet av skogsutredningen, att ”kyrkan vill det”.

De folkvalda i kyrkomötet enades 2021 om att låta kyrkostyrelsen tillsätta en utredning om på vilket sätt Svenska kyrkans skogsbruk måste förändras, för att inte strida mot kyrkans – trodde många – självklara omsorg om skapelsen och människan.

När ärkebiskopen också säger att det är viktigt att inte göra saker ”fort och fel” i skogen, detta efter flera års gedigna utredningar, tänker jag att den kyrka som tror sig ha att göra med evigheten kunde börja med att lyssna till Guds uppfordrande ”nu”. Kyrkan vill ställa om sitt skogsbruk. 

Frågan var inte om, utan hur. Så vad hände egentligen? Svensk konflikträdsla? Avsaknad av fackmannamässiga argument att kontra med när skogsindustrins försvarare riktade sitt tunga artilleri mot en kyrka som var naiv nog att vilja förändring? 

Det går bara att spekulera. Men kyrko­styrelsen, som sa sig gilla utredningen, kom fram till att inte gå vidare med ­flera av dess centrala förslag, med undantag för en stärkt urfolksrätt. 

De kompromissförslag som skulle samla kyrkan och som var underbyggda i Enanders utredning las åt sidan. I stället säger kyrkostyrelsen att de inte vill ägna sig åt ”detaljstyrning”, och lämnar uppdraget vidare till stiften att sätta sina mål.

Jag respekterar kyrkostyrelsens ambition att hedra det faktum att Svenska kyrkan framträder lokalt genom församlingar och att stiften fått mandat att sköta prästlönetillgångarnas förvaltning. 

Men alternativet till detaljstyrning är inte ingen styrning. Att formulera mätbara och konkreta övergripande mål och medel för hur verksamheten ska nå dessa är just vad styrelser finns till för. Att i stället nöja sig med att stiften ”bör balansera fyra ­dimensioner” – andlig, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet – är att undslippa ansvar. 

Den som önskar konkretion får heller ingen större hjälp av kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedins förklaring under pressträffen: ”Balansera betyder att de alltid ska tas med och att det finns en balans där­emellan”.

Utredningen var ett ­gediget lagarbete tillsammans med hela kyrkan, förankrat i teologi och gedigen forskning. På kyrkostyrelsen låter det nästan som om den går att reducera till något som hade kunnat sammanfattas på en post-it-lapp. Att som styrelse säga ”vi vill det utredningen säger” och samtidigt hoppas att någon annan ska vara konkret är inte att ta ansvar för sin organisation. 

Kyrkostyrelsen säger samtidigt att den ska utöva utökad tillsyn över kyrkans skogsbruk, men genom att inte föreslå  ändringar i kyrkoordningen blir det utifrån osäkra parametrar. Och den styrning som utövas där det inte finns tydliga regler uppfattas, om något, som detaljstyrning. 

Kanske är det mest graverande att kyrkostyrelsen en vecka före kyrkostyrelsens besked kritiserade en statlig myndighet för ett otillräckligt klimatarbete.

I en remiss till Miljömålsberedningen ”beklagar” man att Miljömålsberedningen inte satt tillräckligt höga mål för kol­inlagring och biologisk mångfald för att nå Sveriges klimatåtaganden i EU. 

Samtidigt vill kyrkostyrelsen slopa förslag som hade kunnat säkerställa en ökad kolinlagring och biologisk mångfald i sina egna skogar.

Som att någon skulle lyssna på Svenska kyrkan, om den inte ens lyssnar på sig själv.

Fanny Willman
ledarskribent