Vi behöver en mer solid svenskkyrklig ämbetsteologi

I KT nr 5 kunde läsaren ta del av två artiklar om diakonatet. Dels den mycket välformulerade ­”Diakonatets identitet måste bearbetas vidare”, dels intervjun med Eva-Mari Karlsson Kempi, som nominerats i biskopsvalet i  Skara. Läser man båda texterna inser man omedelbart att Helena Inghammar och Elisabeth Christiansson Drake inte drar sin lans i onödan. Enkelt uttryckt: teologin kring diakonatet i Svenska kyrkan är antingen frånvarande eller oklar – vilket får direkta konsekvenser i debatt så väl som församlingsliv.

Vid reformationen avskaffades diakonatet för att under 1800-talet åter införas, men då inte som en av vigningsgraderna fram mot prästämbetet, utan som ett karitativt uppdrag i församlingen. Från moderhusen sändes celibatära systrar ut i församlingarna, i regel som sjuksköterskor.

Successivt, dock inte utan debatt och ifrågasättande, blev diakonatet en del av kyrkans ämbete, och uppdraget har i dag allt mer dels blivit en kyrkans social­tjänst, dels fått en tydlig liturgisk hemvist. Diakonatet i dag är väsentligen ett annorlunda uppdrag än det som infördes under 1800-talets andra hälft, och den teologiska grunden framstår mer som en efterhandskonstruktion. Det behov av fortsatt teologisk bearbetning av vad diakonatet är, som Inghammar och Christiansson Drake efterlyser, instämmer jag helt i.

Intervjun med Eva-Mari Karlsson Kempi ger än mer ved på denna brasa, och visar på hur komplicerat det är. Tids nog kommer en diakon att bli biskop, heter det, och vi har i tidigare artiklar i KT kunnat läsa om diakonernas frustande kamp för makt och inflytande. Diakonen ska minsann kunna vara chef, ja det är i själva verket viktigt, för det är så man lyfter fram och synliggör diakonatet. Diakonen som chef, alltså.

Om detta synsätt funnes mycket att säga, men jag nöjer mig med att konstatera, att med en sådan utgångspunkt är det kanske naturligt att också göra anspråk på vad som skulle kunna uppfattas som den främsta chefsfunktionen i stift och kyrka: ­biskopsämbetet.

Något som ytterligare fördunklar saken är Svenska kyrkans tal om vigningstjänst, och att denna är en enda. Visst kan man tala om kyrkans ämbete, och i den meningen se detta, det vill säga ämbetet/vigningstjänsten som ett/en, men det betyder ingalunda att uppdragen inom vigningstjänsten är identiska, eller att man obehindrat kan hoppa mellan dessa. Till detta kommer, att det är en avgörande skillnad mellan en diakon å ena sidan, och en präst och biskop å den andra. Präst och biskop delar i grunden samma uppdrag i form av förkunnelse, sakramentsförvaltning och läroansvar – predikoämbetet, om man vill vara luthersk –, som diakonen saknar. Att det sedan också finns betydande skillnader mellan en präst och en biskop kan i detta sammanhang lämnas åt sidan.

Enda möjligheten för en diakon att bli biskop är – rimligen – att först ha upplevt kallelsen att bli präst, och efter vederbörlig prövning och utbildning blivit prästvigd. Först därefter kan hen ställa sig till förfogande som biskop. Att som diakon vilja bli biskop för att på så vis bli ett slags högste chef, en stiftschef, vittnar just bara om en skev ämbetsteologi.

Det är naturligtvis inte utan orsak som det har blivit så här. De lutherska bekännelseskrifternas tal om kyrka och ämbete utgjorde i sin tid ett slags nödecklesiologi, det vill säga de tecknade en minsta gemensam nämnare för enheten i den dåtida västkyrkan – som höll på att gå sönder. En sådan minimalistisk grundsyn, som inte minst är tydlig i Confessio Augustana, kan inte fungera som en konstruktiv grund för en i allmänkyrklig mening relevant ämbetsteologi. Inte minst de senaste hundra årens ämbetsdiskussion i Svenska kyrkan bär i detta avseende syn för sägen.

Bättre är då att, när alternativ nu finns, vända blicken mot den samtida ekumeniska teologin, inte minst BEM-dokumentet och Borgå-överenskommelsen. Härvidlag är jag, tycks det mig, enig med Inghammar och Christiansson Drake. I dessa dokument finns en teologisk grund att arbeta vidare utifrån, som kan ge bidrag till en mer solid svenskkyrklig ämbetsteologi. Det vi i dag håller oss med är ett minimalistiskt halvt. Detta blir också tydligt i fråga om diakonatet. 

Markus Hagberg
kyrkoherde i Södra Kållands pastorat