Vi kanske ska börja med oss själva

Per Ingvarsson Linköping

Vi vill ofta att andra ska komma till våra gudstjänster. Men vi kanske ska börja med oss själva?

Jag har med intresse följt debatten om barn/unga och gudstjänst. Mycket klokt har sagts, men jag tror att man kanske missat det mest väsentliga: Gudstjänst firar man inte för en viss kategori utan gudstjänst firar man tillsammans.

Låt mig utveckla vad jag menar.

Jag jobbade som stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor i många år. Jag hade då bland annat återkommande seminarium om bland annat ”barn och gudstjänst”. En gång fick vi besök av en församling från Stockholm som mycket medvetet arbetade med barnen i gudstjänsten. Prästen och medarbetarna berättade då för oss att till deras mässor på söndagarna kunde barn komma till gudstjänsten utan sina föräldrar.

Det var cirka 35-40 barn med och utan föräldrar som kom regelbundet till söndagens mässa, berättade prästen vidare. Vad var då hemligheten? Lite kort förklarat så hade man varje söndag personal på plats som frågade varje barn vad de ville göra just den söndagen. Till exempel ville ett barn en söndag tända ljuset för dem som hade dött under veckan. Ok sa man då och såg till att det fanns någon som kunde hjälpa barnet med detta. Ett annan barn kanske ville hjälpa till med nattvarden. Ett tredje vill kanske bara sitt ner i bänken och vara med på så sätt. osv

Förutsättningen för detta var att den personal som fanns på plats fanns med varje söndag för att på så sätt bygga upp en relation med barnen så att de kunde känna sig trygga med att säga vad de vill göra.

Naturligtvis var det en på seminariet som på slutet av vårt besök från Stockholm frågade: Vad har ni för gudstjänstordning? (för visst måste svaret finnas där, Pauline Färdow Kazen!?)

Svaret blev: Vi använder den vanliga högmässan. Så ordningen har nog inte den betydelse som vi ofta tilltror den.

Allt handlar om hur vi fyller ordningen med till exempel trygghet, närvaro, mångfald, relation… Alltså att vi arbetar från en formstyrd till en värdestyrd gudstjänst.

Men den största utmaningen är nog följande: Vi vill ofta att andra ska komma till våra gudstjänster. Men vi kanske ska börja med oss själva. Går jag själv i gudstjänsten varje söndag?

Det finns en gammal statistik som säger att snittet för antal gudstjänstdeltagare per söndag i Sverige är antalet personal gånger två. Undantaget Malmö där man tar antalet personal gånger ett. Så om vi anställda började gå i gudstjänsten varje söndag så skulle antalet gudstjänstbesökare per söndag öka med 50-100 procent Så att börja med sig själv är kanske vår största utmaning.

Per Ingvarsson, Linköping

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Gudstjänst

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Att lyssna på människan
Det är inte bara en utmaning, det är också en intressant fråga: Hur kommer det sig att inte alla anställda i SvK går på gudstjänst varje söndag, eller varje vecka? Vad beror det på? Det finns säkert många svar på den frågan. Ett svar kan ju vara att man behöver en paus från sin arbetsplats när man är ledig. Att tankarna på jobbet börjar snurra om man skulle återvända till gudstjänstlokalen där man jobbar, eller träffar församlingsborna som kommer med sina frågor och bekymmer, o att det blir svårt att få vila och återhämtning. Det kan vara ett svar. Men beroende på var man bor finns kanske möjlighet att uppsöka en grannförsamling eller en annan kyrka än där man tjänstgör. Då återstår samma fråga för anställa som för andra församlingsbor: Vad är det som gör att människor inte går så mycket på gudstjänster idag? Och tvärt om - vad är det som gör att människor väljer att komma? Delaktighet verkar vara ett nyckelord. Och det är en god tanke att människor oavsett bakgrund ska kunna mötas och känna sig hemma i samma gudstjänst. En del församlingar lyckas säkert med det. Men vårt samhälle i övrigt är ju uppdelat i olika "filterbubblor" och i olika sociala konstellationer, så även SvK?
Att lyssna på människan
"Allt handlar om hur vi fyller ordningen med till exempel trygghet, närvaro, mångfald, relation…" Det är verkligen tänkvärt det du skriver. Egentligen tror jag att det går att skapa en gudstjänst där alla känner sig välkomna och hemma. Att skapa ett rum och ett sammanhang där vi alla kan mötas i ögonhöjd och vara delaktiga på ett jämbördigt sätt oavsett var vi kommer ifrån. Det är ju kyrkans signum, SvK är duktig på det. Även om det är något man alltid måste arbeta vidare med. Frågan är då varför man går till en gudstjänst, eller inte går till en gudstjänst? Ska det vara obligatoriskt som anställd att gå på gudstjänster? Eller hur ska vi göra? Jag tänker att grundfrågan finns kvar: Vad är en gudstjänst, och dess innersta mening? Varför ska vi samlas till gudstjänst? Där någonstans finns kanske också svaren på hur vi formar en gudstjänst som människor kommer till.