Visa respekt för brödet och vinet även när mässan är slut

Konsekrerat bröd är bröd som lagts på corporalet och som legat där under det att nattvardsbönen lästs, för att sedan delas ut under kommunionen.

Men om man inte använder något corporale? Brödet kan ligga direkt på altarduken eller i en ask som ligger på altaret. Det blir ju ändå nattvard.

Ibland finns tre ställen på altaret där nattvardsbröd förvaras. Dels på corporalet och dels i en ask på altaret och så dessutom en särskild ask för ”konsekrerat” bröd.

Tanken är, antar jag,att det konsekrerade brödet redan blivit läst över och därför inte behöver ligga på corporalet för att kunna utdelas i gudstjänsten. Medan brödet på corporalet kan utdelas först sedan nattvardsbönen lästs. Brödet i asken, eller skrinet, bredvid innehåller då icke-konsekrerat bröd, som inte bör utdelas innan celebranten ”läst över” brödet.

Nu undrar jag om välsignelsen över brödet begränsas till just det brödet som lagts på corporalet? Träffas inte allt bröd på altaret av konsekrationen – eller finns det rumsliga gränser på altarets yta eller i kyrkorummet?

Det kan tyckas vara en oviktig fråga , men det är den inte i perspektiv av frågan om skillnaden på konsekrerat bröd och icke-konsekrerat bröd – och om dessa olika sorters bröd skall behandlas olika när mässan är över och församlingen och celebranten har gått hem.

I ett skapelseteologiskt perspektiv kan man säga att Kristus är närvarande i varje bröd – vare sig det används i en nattvardsgudstjänst eller ej.

Luther så tar avstånd från läran om transsubstantionen – men bejakar realpresensen. Om vi går med på detta blir det viktigt att definiera realpresenen.

En sådan definition har bäring på hur vi betraktar det konsekrerade brödet (och vinet) efter det att mässan är avslutad med välsignelse, slutpsalm och klockringning.

Den lutherska läran tar avstånd från ”den läran att nattvardselementet, det välsignade brödets och vinets synliga species och gestalt, böra tillbedjas”(Konkordieformeln VII P 15).

Ett bröd som legat på corporalet medan celebranten läst nattvardsbönen blir inte automatiskt Herrens heliga nattvard om det utdelas utanför sitt sammanhang. Sammanhanget är avgörande, liksom Ordet.

Luther skriver i sin stora katekes: ”ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke blott och bart är bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod … när ordet kommer till det utvärtes tinget så blir det ett sakrament” (Luthers stora katekes Femte delen).

Luther skriver i sin lilla katekes ”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet” (Femte huvudstycket III).

Bröd, vin, en församling (minst bestående av en celebrant och en kommunikant) och orden behövs för att realpresensen ska vara för handen.

Vad är det överblivna brödet efter mässan. Jo, samma som innan mässan. Vanligt bröd. Men det finns anledning att visa respekt och vördnad för helighetens möjlighet.

Om prästen vid utdelandet tappar några oblater på golvet, så trampar man inte på dem. Eller tar upp dem med en sopskyffel.

Vi kan ta Bibeln som ett exempel på denna tankegång. Bibeln som bok, kanske ligger den på altaret, är inte heligare än någon annan bok. Papper och trycksvärta.

Skillnaden uppstår när någon börjar läsa. Bibelboken bär helighetens möjlighet. Därför visar vi respekt.

Nu kan ju hela Bibeln finnas på ett USB-minne, och det har vi lite svårare för att vörda). Samma respekt kan vi visa inför oblaterna, men att motivera att skilja på konsekrerade och icke- konsekrerade oblater efter mässan är svårt om man inte endast hänvisar till traditionen.

En av kyrkans viktiga uppgifter är att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar.

Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder. Den vanliga kyrkobesökaren förstår sig inte på sånt, men tycker ofta om en vacker liturgi. Obegripliga handlingar kan dessutom förstärka känslan av mysterium.

Att fördjupas i sin förundran över tillvaron och allts existens är för mig ett tillräckligt mysterium.

Vilket inte hindar mig att uppskatta en vacker och väl utförd liturgi.

Johan Blix
tf kyrkoherde i Enskede-Årsta församling