Utifrån en kyrkosyn där kyrkan organiseras nerifrån och upp och där stift och nationell nivå har främjande uppgifter är det avgörande att församlingar, pastorat och stift i kommande förslag inte obligatoriskt ska anslutas till nationella nivåns administration.
Det brister i teologiskt tänkande om vilket inflytande kyrkosynen ska ha på Svenska kyrkans organisation. Den betraktas lätt som vilken sekulär organisation som helst, trots att kyrkan är en annan form av gemenskap. De aktuella förslagen om tvångsvis centralisering av församlingarnas administration till nationell nivå är ett utslag härav. En klok och solidarisk ekonomisk förvaltning i Svenska kyrkan betyder inte centralisering och stordrift.
Vikten av helhetsperspektiv ökar i en tid som utmärks av att vara fragmentarisk och splittrad. Sedan några år tillbaka gäller den goda principen att ansvar för verksamhet och resurser ska hållas samman genom ekonomiskt bärkraftiga pastorat. Denna grundhållning måste få gälla även i framtiden. Dessutom behöver beaktas att vad som är effektivt är beroende av vilka effekter kyrkan söker. Det är inte enbart effektivitet i största allmänhet, utan utgångspunkten är vad kyrkan vill uppnå med sitt budskap.
Lokal självstyrelse för församlingar och stift är sedan gammalt starkt framhållen och ofta proklameras att församlingen är den primära enheten i kyrkan. Verkligheten är dock delvis en annan. Utvecklingen inom Svenska kyrkan har många gånger skett utan att frågor om kyrkans normgivning diskuterats ecklesiologiskt, det vill säga vilket inflytande kyrkosynen bör ha på organisationen. Detta blir övertydligt i förslagen om centralisering av kyrkans verksamhet till riksnivå med risk att kyrkan drivs som ett storföretag. Förslagen antyder att vi befinner oss i ett paradigmskifte där sättet att tala om kyrkan och även sättet att tänka kyrka har blivit ett annat än tidigare.
En begränsning av nationella nivåns uppgifter har under lång tid motiverats bland annat av att centralstyrning bör motverkas. Kyrkan borde även i dag se upp så att inte förlegade organisationsmodeller slaviskt följs. Ett ofrånkomligt krav är att kyrkan organiseras nerifrån och upp med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund. Organisationen ska tjäna kyrkans uppdrag. Kyrkans struktur, form, innehåll och identitet måste hållas samman. Nödvändiga organisatoriska förändringar måste ske mot bakgrund av dessa perspektiv och gagna evangeliets sak. Kompetensfördelningen mellan de tre nivåerna i Svenska kyrkan ska alltså tydliggöra att församlingen också i verkligheten är den primära enheten.
I kyrkoordningen uttrycks att den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Vad detta betyder behöver uppenbarligen reflekteras över. Det blir alltmer påtagligt att ett brett samråd, välförankrat i församlingar och stift, är nödvändigt för att tydliggöra vilken kyrkosyn som bör gälla. Svenska kyrkan brukar kallas folkkyrka, bekännelsekyrka och brokyrka. Vad dessa begrepp står för och sambanden dem emellan behöver föras ett fördjupat samtal om. Hur ska kyrkan framträda som församlingar och stift och inte som ett storföretag? Många frågeställningar aktualiseras. Till dessa hör frågan om den kyrkliga administrationens placering. En uppdelning mellan den så kallade grundläggande uppgiften och kyrkans administration, tvångsmässigt centraliserad till nationell nivå, är oacceptabel, såväl teologiskt som organisatoriskt.
Kritiken mot förslagen har varit massiv. Vi delar de många kloka synpunkterna i debattinläggen i Kyrkans Tidning och i åtskilliga motioner till årets kyrkomöte till förmån för en kyrkosyn som uppfyller kraven på att församlingen är den primära och därmed också centrala enheten i kyrkan. Förhoppningsvis kan nyligen genomförd utskottsbehandling vid kyrkomötet resultera i en besinning, så att kyrkostyrelsens förslag inte genomförs i sin nuvarande utformning. Utifrån en kyrkosyn där kyrkan organiseras nerifrån och upp och där stift och nationell nivå har främjande uppgifter är det avgörande att församlingar, pastorat och stift i kommande förslag inte obligatoriskt ska anslutas till nationella nivåns administration, utan dessa bör vara fria att själva kunna välja administrativa system.
Den huvudsakliga energin behöver framöver användas för att vitalisera, inte centralisera kyrkan.
Carl Axel Aurelius
Anders Bexell
Det blir alltmer påtagligt att ett brett samråd, välförankrat i församlingar och stift, är nödvändigt för att tydliggöra vilken kyrkosyn som bör gälla.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR