”Kyrkiska” fungerar inte längre i kommunikationen

Peder Thalén Professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle

­Biskopsbrevet ger inte verksamma inom kyrkan det nödvändiga stöd som behövs för att sätta i gång en kreativ process där man prövar nya uttryck, inte minst på det språkliga området.

I en debattartikel (KT 27/10) hävdar Anders Kristoffersson att det nyligen utgivna biskopsbrevet om lärande och undervisning är teologiskt magert, en kritik som tillbakavisas av biskop Sören ­Dalevi (KT 3/11). Men det finns också andra frågor att ställa om brevets utformning.

Hur ska man förstå den ­närmare innebörden i det ­”kunskapstapp”, att kunskap om kristen tro ser ut att ha starkt minskat i samhället, som biskop­arna vill peka på?

Helt oberoende av brevets innehåll kan man skilja mellan en moderat (nedtonad) förståelse av kunskapstappet, präglad av en bevarande inställning till det historiska arvet, och en mer ­”radikal” (reformatorisk). Frågan om lärande och undervisning får helt olika karaktär beroende på vilken tolkning av kunskapstappet som görs.

Kännetecknande för den mode­rata förståelsen, som ligger nära biskopsbrevets innehåll, är att man utgår från att det finns en bank av kodifierad tradition – böner, psalmer, bekännelser, ­liturgier, teologier – som behållit det mesta av sin giltighet. Innehållet i denna bank ligger färdigt att plockas fram. Det råder med andra ord ingen osäkerhet om vad som är Svenska kyrkans budskap, utan man står enligt detta synsätt på en stabil grund. Den enda utmaning som egentligen finns är av pedagogisk art.

Kyrkan kan alltså fortsätta sin verksamhet ungefär som förut och dess ledarskap har kontroll över situationen. Det enda som möjligen varit fel är att kyrkan inte arbetat tillräckligt hårt med att föra ut sitt budskap på olika arenor. En försumlighet som kan ursäktas med hänvisning till djupgående samhällsomvandlingar bortom kyrkans kontroll. Men om man inom kyrkan ­anstränger sig mer kraftfullt än tidigare går det att komma till rätta med kunskapstappet – åtminstone på sikt.

Den radikala tolkningen av kunskapstappet säger något helt ­annat. Utmärkande för detta alternativa synsätt är uppfattningen att det nedärvda kristna språkbruket – ibland omtalat som ”kyrkiska” – förlorat sin bärkraft, det vill säga blivit inautentiskt. Det fungerar inte längre i mellanmänsklig kommunikation. Talet om Gud når inte fram. Att försöka lära ut detta språk i befintligt skick, att öva in människor i ett kyrkligt språkspel, blir därför rätt poänglöst.

Vilken uppgift skulle ett program för lärande och undervisning ha om vi utgår från den ­radikala tolkningen av kunskapstappet? Den process som redan pågått en längre tid, att männi­skor lösgjort sig från en urvuxen utformning av den kristna traditionen, behöver drivas vidare och påskyndas. Men utifrån helt andra utgångspunkter än vad som varit fallet under 1900-talet då en missriktad religionskritik ­bestämde dagordningen i Sverige. I en sådan undervisning skulle bland annat ingå att ­bekräfta människors känsla av att den kyrkliga praktiken inte längre angår dem särskilt mycket, att de delvis haft rätt.

Detta alternativa program för lärande och undervisning avviker starkt från innehållet i biskopsbrevet. Man kan undra över varför det blivit så. Den radikala tolkningen är inte någon teologisk nyhet, utan den utgör i olika varianter en betydelsefull strömning i protestantisk teologi som började växa fram för snart hundra år sedan. Här kan påminnas om Bonhoeffers tankar om en ”religionslös” tolkning av den kristna tron, samt inte minst alla efterföljare han inspirerat, till exempel Dorothee Soelle. Bultmanns ansträngningar att åstadkomma en ”existential interpretation” kan placeras i samma breda fåra. För att inte nämna Paul Tillichs projekt att ”rädda begreppen”.

Naturligtvis kan man inte ­räkna med att aktiva inom Svenska kyrkan ska ta till sig den radikala tolkningen av kunskapstappet som en plattform för lärande och undervisning. Det är inte en realistisk önskan. Beredskap saknas för att ta ett sådant steg.

Ett krav som däremot kan ställas på biskopsbrevet är att det skulle uppvisa en större transparens. Valet att ansluta sig till den moderata tolkningen av kunskapstappet redovisas inte i texten, ännu mindre ges några argument för det. Det innebär att stift och församlingar förväntas ta till sig detta långt ifrån självklara teologiska koncept utan några frågor.

Varför är detta olyckligt? Det bevarande förhållningsättet i ­biskopsbrevet ger inte verksamma inom kyrkan det nödvändiga stöd som behövs för att sätta i gång en kreativ process där man prövar nya uttryck, inte minst på det språkliga området.

Peder Thalén
Professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle
 

Att försöka lära ut detta språk i befintligt skick, att öva in människor i ett kyrkligt språkspel, blir därför rätt poänglöst.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.