Låt inte människors kamp för ett gott liv drunkna i nyhetsflödet

Mattias Granfrid Prästkandidat Uppsala stift
Foto:TT

Ilskan och sorgen behöver inte stanna vid en passiv känsla, där oro och tveksamheter om det verkligen går att göra ­något, får styra

På söndag ska jag till kyrkan. Som jag har längtat under den här ­coronapandemin att bara kunna fira gudstjänst tillsammans. Nu är det möjligt. För många av oss har längtan efter gudstjänstgemenskap och andra sammanhang i kyrkan varit oerhört stor det senaste ett och ett halvt året. Möjligheten till att ses igen en dag i en fysisk gemenskap, hur långt bort det än kunnat kännas ibland, är något vi ändå har kunnat tänka oss inom en snar framtid.

I Xinjiang-provinsen, i nordvästra Kina, bor det flera miljoner människor. Många längtar efter att få uttrycka sin andlighet, få samlas till bön, fördjupa sig i sin tro och dela en religiös gemenskap. En stor skillnad mot vår situation är att denna längtan inte kommer att kunna mötas efter coronapandemin. Uigurer och människor tillhörande andra muslimska minoritetsgrupper har ingen möjlighet att utöva sin tro i gemenskap, utan riskerar då att gripas och sättas i arbetsläger.

Tänk dig att du vid porten in till kyrkan plötsligt förs bort och splittras från familj och vänner. Ditt enda brott: en önskan att delta i ett gemensamt religiöst liv.

Många vittnesmål finns om hur människor sätts i arbetsläger, tvångssteriliseras, torteras, våldtas, får sina familjer splittrade och mycket mer. Fler och fler röster höjs. Såväl Amnesty international som Human rights watch har släppt utförliga rapporter om fruktansvärda kränkningar av människors värdighet och hur över en miljon människor har satts i arbetsläger i regionen de senaste åren. De få som har lyckats fly, saknar helt möjlighet att ha kontakt med familj och vänner som är kvar.

I ständigt förändrade nyhetsflöden är det lätt att glömma och att vi inte vågar stanna till vid det lidande som så påtagligt drabbar människor. Jag vet att jag själv ofta inte klarar av det. Men ilskan och sorgen över situationen behöver inte stanna vid en passiv känsla, där oro och tveksamheter om det verkligen går att göra ­något, får styra.

Det finns sådant du och jag kan göra: skapa konst, skriva under den där namninsamlingen, berätta för en vän eller kollega om förtrycket, skapa en aktivitet i din lokala kyrka till stöd för människorna i Xinjiang. Vi är alla olika och kan bidra med vårt sätt att agera.

Det viktigaste av allt är att inte glömma, inte låta människors kamp för ett gott liv drunkna i nyhetsflöden.

I församlingar i Sverige har det genom historien funnits starka band till globala rättviserörelser. Låt det här bli ett sådant tillfälle. Det är nu vi behöver lyssna till våra trossyskon som utsätts för övergrepp, och vi får inte sluta prata om det förrän situationen förändras.

Jag går till kyrkan men något i mig skaver. Här står jag innanför kyrkporten, ber och sjunger till Gud, medan en medmänniska blir bortförd till arbetsläger av samma anledning.

Gud,

stöd oss i att våga agera,

att våga se det lidande som sker

och kämpa för det gudsrike

som innebär fred.

Amen

Mattias Granfrid
Prästkandidat Uppsala stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.