Konst gör sorgen lite mindre ensam

Man ska komma över. Ta sig igenom. Bli sig själv igen.

Men att det inte är så enkelt – eller ens önskvärt – det vet alla som sörjer. Bland andra skaparna av utställningen Sorgearbete i Bonniers konsthall.

Det började i ett samtal mellan Theodor Ringborg, konstnärlig ledare för Bonniers konsthall, och konstnären Nadine Byrne. Båda har förlorat sina mammor. Under förberedelsearbetet med utställningen, som Theodor Ringborg också varit curator för, kom pandemin och gjorde frågan om sorg och kollektiv förlust än mer aktuell.

– Jag har ett långtgående intresse för sorg och sorgearbete eftersom min mamma dog när jag var tre år. Jag har vuxit upp med saknad, säger han.

Theodor Ringborg hoppas att konsten ska kunna hjälpa till att skapa gemenskap, trots att varje människas erfarenhet av förlust är unik:

– Jag kan bara förstå sorg genom min sorg. Du kan bara förstå sorg genom din sorg. Men om jag som åskådare kan identifiera mig med en konstnärs uttryck – att jag kan se till exempel Jonas Dahlbergs sorg i de verk han skapat – då kan jag kanske tänka mig att någon ser mig i min sorg. Och då blir sorgen lite mindre ensam, lite mer av ett kollektivt arbete.

Premissen för utställningen är att alla konstnärerna har en personlig erfarenhet av sorg. Här finns bland annat Lena Cronqvists kända målningar i serien ”Vita ark”, där hon ömt håller sin avlidne make Göran Tunström likt en liten docka i famnen. Här finns också Berit Lindfeldts mer sällan visade skulpturer. Till exempel det rostiga Bröstbygge, som kan tolkas som ett utforskande av den fysiskt påtagliga smärtan efter en död son.

Alejandro Cesarco har filmat sin pappa efter att denne fått besked om en obotlig sjukdom. Sedan har han projicerat de rörliga bilderna på väggarna i pappans arbetsrum och filmat även detta. Han har försökt skapa minnen av sin pappa inför avskedet och samtidigt bearbetat förlusten konstnärligt innan den ägt rum.

I skapandet gör vi något fysiskt av det som inte längre finns. För det andra finns ju kvar. Relationen till mamma, känslan av henne.

Jennifer Loeber ställer ut äldre fotografier av sin mor jämte nytagna bilder av kvarlämnade saker: ett läppstift, en hårborste, en parfymflaska. Föremål som ska vara till tröst men ibland blir en börda i stället.

Även curatorn Theodor Ringborg håller hårt i föremål som tillhört hans mamma. Han fnissar lite när han berättar om sin favorit, en skulptur som mamman gjorde när hon var 17. Fantastiskt ful, tycker han, ”för jag är ju en konstsnobb”.

– Men för mig är den värdefull. Den påminner om att hon hade ett liv innan hon blev vår mamma.

Nadine Byrne fyller utställningens största rum med dels ett videoverk som visas på tre skärmar, dels skulpturer av bland annat betydelsebärande klädesplagg som förekommer i filmen. När Kyrkans Tidning besöker konsthallen återstår fortfarande flera dagars byggande innan allt i rummet är på plats.

Men filmen är klar, och den förbluffar inte minst med sina intervjuer. Det är kollegor till konstnären som berättar, och sällan eller aldrig har man hört så många välformulerade tankar om sorg.

– Ja, de är helt fantastiska, instämmer Nadine Byrne under en fikapaus i konsthallens kafé.

– Jag har arbetat konstnärligt med min egen sorg i många år. Nu ville jag gå bortom mig själv, men den grupp jag initierade skulle vara en spegling av mig. Åtta är intervjuade i filmen, inklusive jag själv. Alla är kvinnor, alla är konstnärer och har förlorat sina mammor. Tre centrala delar av mig.

– Jag ville spegla mig i andra. Vilket på ett sätt är en självisk handling men samtidigt ett utforskande av vad sorg är. För det har inte varit tydligt för mig vad som är jag och vad som är sorgen eller sorgearbetet – och om det ens är något som går att separera.

Nadine Byrne har arbetat konstnärligt med sin sorg i 15 år. Det har hjälpt henne att kunna se den utifrån. Foto: Mikael M Johansson

I en scen i filmen använder kvinnorna kläder från sina mammor till att tillsammans forma en stor liggande mammakropp. De klappar och smeker in kroppen med gips. Samtidigt hör man konstnärerna reflektera över förhållandet till mammans kropp.

Åsynen av de egna fötterna väcker minnen av mammans. Den egna kroppen påminner om den kropp den formats i och fötts fram ur. Minns jag närheten med mamma eller känns den långt borta?

Kroppen är inte ”bara ett skal” utan något som gör ont för den anhöriga att tappa kontakten med.

– Den skulpturala gestaltningen av den här scenen heter ”Den närvarande frånvaron”. I skapandet gör vi något fysiskt av det som inte längre finns. För det andra finns ju kvar. Relationen till mamma, känslan av henne, säger Nadine Byrne.

I frånvaron av moderns kropp kan kvarlämnade saker fungera som en fysisk länk till henne. Föremålen blir bärare av personen, konstaterar Nadine Byrne, men tillägger att ”de ekar tomt”.

Har din sorg förändrats genom att du bearbetat den i konsten?

– Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade haft ett konstnärskap att tömma ut mig i. Genom konsten har jag kunnat behandla mina känslor, vara i min sorg och se min erfarenhet utifrån. Det är en fantastisk ventil.

– Men samtidigt har det tagit lång tid för mig att våga närma mig sorgen känslomässigt. Jag har varit rädd för sorgen och är det fortfarande.

Lena Cronqvists verk "Vita ark" består av en serie bilder som hon målade efter maken Göran Tunströms död. Foto: Mikael M Johansson

En av kvinnorna i filmen säger att ju mer hon vågar känna sorg desto mer kan hon känna glädje.

– Jag har inte helt kommit dit än, även om jag verkligen förstår vad hon menar. Att våga känna förtvivlan tror jag är viktigt för att den är mänsklig. Men det är jätteläskigt och sårigt och jag har svårt för det.

– Många talar om acceptans. Men vad är egentligen acceptans? Jag tycker det är oacceptabelt att min mamma dog när jag var 20 år. Men jag kan också känna att det är så här det är, jag vill inte att det ska vara så men jag kan uppenbarligen leva med det. Det är en form av acceptans.

Nadine Byrne har gått i sorgterapi men aldrig tidigare varit med i en grupp kvinnor som delade hennes erfarenhet av att mista sin mor. Att inte bara berätta för någon annan utan att också få höra andras berättelser berörde henne starkt.

Vissa var mycket små när deras mammor dog, andra var äldre. Men mardrömmarna var liknande, liksom upplevelsen att relationen fortsätter även efter att mamman gått ur tiden. En relation som utvecklas i takt med att dottern blir äldre och kanske får egna barn.

Som konstnärer hade de lättare än andra att beskriva de abstrakta delarna av sorg och tala om dess färger och former.

– Vågformen återkommer i de skulpturala verken av sorg. Sorgens form är att den går fram och tillbaka, säger Nadine Byrne och visar med handen.

– Och färgskalan … Där fick jag väldigt många olika svar, men för mig ligger sorgen mellan svart och blå. Och även i det väldigt vita, den färg där man känner sig genomlyst och nästan upplöst.

Fakta: Utställningen Sorgearbete

Plats: Bonniers konsthall, Stockholm

Tid: Den 2 september–den 1 november 2020

Medverkande konstnärer: Nadine Byrne, Alejandro Cesarco, Lena Cronqvist, Jonas Dahlberg, Felix Gonzalez-Torres, Berit Lindfeldt, Jennifer Loeber

Entré: Måste förbokas på bonnierskonsthall. se för att minska smittrisk i lokalen

Hörnan: Besökare kan tillverka vykort i Hörnan och skriva sina tankar om sorg eller om utställningen

Scen ur Nadine Byrnes videoverk: Här skapar hon tillsammans med andra konstnärer som mist sina mammor en kropp av kvarlämnade kläder och gips. Foto: Pressbild

Taggar:

Konst

Brita Häll