Biskoparna är valda och vigda – nu måste de våga

Jonas Eek opinionschef

Mycket är fortsatt oklart rörande situationen i Härnösands stift. Men oavsett detaljer i det faktiska skeendet är hanteringen av ärendet problematisk. Förtroendevalda ska inte kunna köpa ut biskopar. Om detta måste vi våga tala. Mot detta behöver vi agera. Tillsammans.

Det har nu gått en dryg vecka sedan det uppdagades att de förtroendevalda i Härnösands stiftsstyrelse är på väg att avsluta anställningen för den egna biskopen Eva Nordung Byström. Det har varit en vecka av funderingar, men också av bekymmersam tystnad.

Inget nytt har framkommit i sakfrågan. Informationsmässigt är vi lämnade kvar på ruta ett. Men bilden bör klarna när protokollet är justerat och förhandlingarna mellan biskop och stiftsstyrelse är avslutade. Redan nu står det dock klart att det finns problem som behöver lösas. Här följer tre att börja med:

1. Inse allvaret

Svenska kyrkan befinner sig i en konstitutionell kris där kyrkans ämbete är försvagat. En sådan situation har både ekumeniska implikationer och själavårdsmässiga komponenter. I ljuset av det är den massiva tystnaden från Eva Nordung Byströms biskopskollegor och ärkebiskopens knapphändiga svar till KT:s reporter förvånande. Det är knappast läge för business as usual – detta går utanpå allt.

Det går att förstå att konflikten är komplex, liksom de flesta arbetsplatskonflikter. Likaså att kollegial stöttning och diplomatisk medling har skett och sker bakom kulisserna. Men biskopsmötet har också en kyrka att ta hand om, både i förhållande till systerkyrkor och vänstift och i relation till det egna kyrkfolket av lekfolk och ämbetsbärare. Många är undrande och djupt oroade. Då krävs kommunikation.

Ekumeniskt torde flera grann- och systerkyrkor höja på ögonbrynen och undra vad Svenska kyrkan har utvecklats till när detta är möjligt. Men inte bara andra kyrkor.

Här hemma har vi att göra med ett själavårdsproblem. De ämbetsbärare som är vigda i en kyrka som kallar sig episkopal och som hävdar apostolisk succession och som i dessa begrepp funnit styrka, stolthet och trygghet, kan nu undra vad orden står för. Också kyrkfolket funderar. Vad är det för kyrka man är medlem i? Vilken är de förtroendevaldas roll? Och vad säger att den biskop som verkar i det egna stiftet och som man har förtroende för inte köps ut i framtiden?

Den här själanöden behöver biskoparna adressera. För kyrkans skull. Och för sin egen skull. För vem av dem riskerar att stå på tur? Den biskop som inte fick så många röster i den egna stiftsstyrelsen vid biskopsvalet? Eller den som ska ta obekväma beslut eller behöver genomföra kontroversiella församlingssammanslagningar? Eller den med engagemang för flykting- och inkluderingsfrågor som, efter ett kyrkoval med en ny majoritet i stiftsstyrelsen, plötsligt upplevs driva helt fel frågor? Eller kanske räcker det med att en biskop ger ett allmänt trött intryck när stiftet så väl behöver inspiration och entusiasm?

Detta är på allvar. Nu måste alla gemensamt slåss för Svenska kyrkans episkopala ordning. Och i den kampen behövs naturligtvis – biskoparna.

2. Agera som ett kollegium

Svenska kyrkans biskopsmöte utgörs av de nu verksamma biskoparna som är valda och vigda. När de förtroendevalda i Härnösands stiftsstyrelse genom sitt agerande har svikit sin uppgift är det av yttersta vikt att biskoparna inte gör detsamma. Det gäller därför att nu kliva fram som kollegium.

Härnösands stift kan inte stå utan biskop. Det är en självklarhet. Det krävs en interimistisk lösning. I en konfliktsituation som denna är det att föredra att ledarskapet tas ur det ordinarie biskopsmötet. En vikarie ur gruppen som stryker under att nuvarande kollegium agerar gemensamt och stadigt står samman. I sig härbärgerar biskopsmötet konflikten och agerar pastoralt utifrån den. Modellen är densamma som när en kyrkoherde köps ut och då ofta interimistiskt ersätts av grannpastoratets herde. Detta borde, i undantagsfall som det här, kunna vara förenligt med vår ordning som annars bara rymmer stiftsbiskopar.

En historisk parallell kan vara när Skaras biskop, först på distans i Skara och sedan i Göteborgs domkyrka, prästvigde kvinnor för tjänst i Göteborgs stift när biskopen i Göteborg ansåg sig förhindrad att själv utföra dessa vigningar. I den konfliktsituation som rådde agerade biskopskollegiet över stiftsgränserna och tog pastoralt ansvar för Svenska kyrkan.

3. Nya anställningsformer

Vad behöver ske på länge sikt för att säkra kyrkans episkopala konstitution? Under de tjugo år som kyrkan varit fri från staten har det lämpliga i lokalt anställda präster återkommande debatterats. Nu flyttas den frågan upp en nivå till att också omfatta stiftsanställda biskopar. Kyrkoordningen behöver förändras för att värna ämbetslinjen.

Präster och diakoner bör anställas regionalt av stift och domkapitel, medan biskoparna behöver få en nationell anställning, till exempel genom Ansvarsnämnden för biskopar, som har ett slags domkapitelsfunktion för biskoparna. Det är hög tid att förändra anställningsformerna för vigningstjänsten.

Jonas Eek

”Den här själanöden behöver biskoparna adressera. För kyrkans skull. Och för sin egen skull.

Beatrice Vall
Stort tack för denna analys och uppmaning. I brist på ovannämnda eftersökta debatt känner jag själaomsorgen i artikelns ord.
Brilliant!
Pensionär
Mycket bra formulerat, Jonas