Ska inte Skao företräda oss mot kyrkostyrelsen?

Tio kyrkoherdar

När vi behöver hjälp i förhållande till kyrkostyrelsen, så gör Skao ingenting

Till styrelsen för Skao. Som arbetsgivare har vi, liksom de absolut flesta pastoraten och församlingarna i Svenska kyrkan, valt att anlita Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (Skao) som arbetsgivarorganisation. Den ska ge oss hjälp, råd och stöd samt i förekommande fall företräda oss som arbetsgivare. För denna tjänst betalar arbetsgivaren en avgift som räknas ut i förhållande till församlingens lönekostnader. För en medelstor församling handlar det om cirka 100 000 kronor per år.

För dessa pengar, betalade från kyrkoavgiften, får vi hjälp med kollektivavtal och årliga löneförhandlingar i förhållande till lön­tagarorganisationerna. Vi får också hjälp då vi har personalärenden som vi inte kan hantera själv eller då vi behöver stöd i förhållande till någon myndighet. Dessutom får vi tillgång till utbildning för såväl förtroendevalda som medarbetare samt tillgång till digitala verktyg med mera.

Men och det är ett stort MEN. När vi behöver hjälp i förhållande till kyrkostyrelsen, det vill säga de som sätter mest käppar i hjulet för oss som arbetsgivare och de vi har flest problem med, så gör Skao ingenting. Det finns inga förhandlingar och Skao vill inte företräda oss som arbetsgivare i förhållande till kyrkostyrelsen.

Låt oss ta ett exempel. För flera år sedan var vi några församlingar som behövde hjälp och stöd eftersom kyrkostyrelsen, enligt oss, tolkade kyrkoordningen på ett minst sagt godtyckligt sätt. Vi vände oss till Skao för att få hjälp men fick svaret att vi skulle vända oss till kyrkokansliet i Upp­sala, det vill säga de som på kyrko­styrelsens uppdrag försatte oss i en orimlig situation.

Nu har vi hamnat i samma situation vad gäller lönecenter och statistikrapportering. Vi som arbetsgivare anser att dessa saker påverkar oss som arbetsgivare på ett mycket negativt sätt. ­Detta har vi skrivit om tidigare här i Kyrkans Tidning.

På grund av förslaget med lönecenter var vi en grupp kyrkoherdar som vände oss till vd:n på Skao. Hon tog snabbt och vänligt emot oss och lyssnade på vad vi hade att säga. Hon rapporterade till sin styrelse, förmodar vi, och ordnade ett möte då vi skulle få träffa generalsekreteraren för kyrkokansliet, ordförande för kyrkostyrelsens råd för administrativ samverkan och avdelningschefen för gemensamma funktioner. Detta möte skulle äga rum i slutet av sommaren.

När nu sommaren har övergått till höst i stora delar av landet och vinter i andra har vi fortfarande inte haft något möte. När det kom till kritan kunde de endast skicka avdelningschefen för gemensamma funktioner till mötet. Eftersom han inte tidigare lyssnat på oss och våra argument avböjde vi mötet med honom.

Nu sitter vi åter på ruta ett. Vi har en kyrkostyrelse som inte lyssnar på de kyrkliga arbetsgivarna, såvida de inte håller med, och vi har en arbetsgivarorganisation som inte får, kan eller vågar företräda oss i förhållande till kyrkostyrelsen.

Måste vi byta arbetsgivarorganisation för att någon ska ­företräda oss i relation till kyrko­styrelsen? Hur ska vi annars få till en dialog med Uppsala?

Krister Kappel
kyrkoherde Järfälla, Stockholms stift, kontraktsprost
Åke Appelgren
kyrkoherde Lövestad, Lunds stift, kontraktsprost
Pär Österlund
kyrkoherde Finspång, Linköpings stift
Henrik Rydberg
kyrkoherde Västanfors-Västervåla, Västerås stift
Magnus Svensson,
kyrkoherde Vadstena, Linköpings stift, kontraktsprost
Linda Cederholm, 
kyrkoherde Vikingstad, Linköpings stift
Mikael Öjermo
kyrkoherde Täby, Stockholms stift
Ulf Hjertman
kyrkoherde Åkerbo, Linköpings stift
Simon Johansson
kyrkoherde Ludvika, Västerås stift
Ilona Degermark
kyrkoherde Borensberg, Linköpings stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.