Rikt och tankeväckande om att vara jude i Sverige

Den judiska kulturen blir alltmer synlig i Sverige, som när Judiska museet öppnade i den lokal som var ­landets äldsta synagoga. Museichefen Christina Gamstorg premiärvisade museet i maj 2019.

En antologi som framför allt ger uttryck för en vägran att låta sig definieras av offerrollen

Helene Egnell läser "Jude i Sverige"

När jag för ett antal år sedan engagerade mig i judisk-kristen dialog var det med den naiva föreställningen att antisemitismen var ett passerat stadium och att tiden var inne för ett ömsesidigt utbyte mellan kristen och judisk tradition. ­Sedan dess har den öppna anti­semitismen tagit allt större utrymme, men jag har också insett hur djupt antisemitiska troper sitter i vardagen, såväl i kyrkans förkunnelse som i det sekulära medvetandet.

Men samtidigt har jag sett hur judendom och judisk kultur ­tagit allt större plats i det offentliga. Vi har fått Judiska teatern (tyvärr nu nedlagd), Judisk filmfestival, studieinstitutet Paideia, en rad böcker som på olika sätt behandlat judisk identitet – och så föreningen Judisk kultur i Sverige som står bakom ett ständigt växande antal evenemang i Stockholm, och som nu givit ut antologin Jude i Sverige.

En viktig inspiratör var Jackie ­Jakubowski, tidigare krönikör i denna tidning, till vars minne boken är ägnad. Traumat från två årtusenden av judeförföljelser med Förintelsen som kulmen och vad det gjort med judisk självförståelse berörs i bidragen, men framför allt ger de uttryck för en vägran att låta sig definieras av offerrollen.

Vem som är jude är inte självklart. Handlar det om gener, kultur, historia eller religion? Jude i Sverige handlar i stor utsträckning om identitetssökande, om förhandling med de många ­olika definitionerna av judiskhet. ”Jag föddes som jude men inte in i juden­domen” skriver Kaj Schueler, och något liknande ger flera bidrag uttryck för.

Många har vuxit upp med svag anknytning till det som en religionsvetare skulle säga konstituerar judendomen som religion – riten, texterna, kosherreglerna. För några är det socialismen, den judiska socialistiska organisationen Bund som står för anknytningen till det judiska. För andra är det traditionen av kritiskt tänkande och ifrågasättande, ­eller idén om att bidra till att ”laga världen”, tikkun olam.

Flera skildrar hur händelser i livet fått dem att återknyta till traditionen. Ett bidrag som griper tag är Jonas Eklöfs skildring av hur behovet av bärare vid de många begravningarna under pandemin får honom att inte bara ta på sig ett uppdrag utan också fördjupa sig i bakgrunden till böner och ritualer som varit honom främmande.

Bejakandet av diasporan som autentisk judisk livsform är ett återkommande tema i boken. Snarare än melankoli och hemlöshet präglas diasporan av kreativitet och hemmahörighet, hävdar Natalie Lantz. I bibelcitatet ”De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem” som står ovanför ingången till Stora synagogan i Stockholm läser hon in en dubbel­mening: Gud bor mitt bland judarna i Stockholm, men Stockholms­juden ska också med den centralt placerade synagogan bo mitt ibland de andra stockholm­arna.

Antologin hade blivit ännu rikare med bidrag såväl av någon som lever ortodoxt som någon som utforskar judisk spiritualitet på ett mer okonventionellt sätt.

Paideias tillkomst är ett uttryck för detta upprättande av diasporan, av den judiska kultur som blomstrade i Europa före ­Andra världskriget. I samma anda ­argumenterar Göran Rosenberg för att det judiska bidraget till mänskligheten är ”en värld där det är möjligt att vara både hemma­hörande och avvikande […] både partikulär i sitt sätt att leva och universell i sin tro på människan och världen”.

Man brukar säga att där det finns två judar finns det tre åsikter. Bidragen i Jude i Sverige är olikartade både till stil – resonerande och självbiografiska texter samsas med poesi – och hållning till den judiska identiteten. Samtidigt finns en homogenitet där skribenterna är personer verksamma inom kulturlivet och akademin på ett par undantag när bosatta i Stockholm. Bidrag från personer som bor i exempelvis Umeå eller Borås hade gjort titeln Jude i Sverige mer rättvisande.

Att majoriteten av skribenterna är uttalat sekulära återspeglar förstås verkligheten – men jag tror den är mer komplex än så. Förvisso värjer sig många ­judar mot begreppet ”tro” som de ­menar är kristet/protestantiskt definierat – men det finns dock judar som tror på Gud och ser juden­domen som en andlig ­resurs.

Inom judendomen, liksom ­andra religiösa samfund, finns ett uppsving för den ortodoxa traditionen. Antologin hade blivit ännu rikare med bidrag såväl av någon som lever ortodoxt som någon som utforskar judisk spiritualitet på ett mer okonventionellt sätt.

Med detta sagt är Jude i Sverige en rik och tankeväckande bok. Den ger inte bara förståelse för judiskt liv, utan kan också hjälpa oss att orientera oss en värld där allt fler lever i en diaspora, har hybrida identiteter och brottas med de traditioner de ärvt.

Helene Egnell

Fakta: Bok

Jude i Sverige. En antologi

Redaktör: Daniel Pedersen

Judisk kultur i Sverige

Taggar:

Recension Bok