Sakine Madon: Man måste få häda

Sakine Madon är stridbar yttrandefrihetsdebattör med motståndare från vänster till höger. Ändå känner hon sig mesig. 

Känslan beror på arvet. Hennes pappa var skolpojken som fick lära sig att den som förstör Koranen vaknar upp som en sten dagen efter. På barns vis blev han tvungen att pröva. Många år senare lämnade han och hustrun Turkiet som politiska flyktingar.

– Mina föräldrar har alltid velat gå motströms, även när det haft ett högt pris. Deras flykt och fängelsetid har påverkat mig starkt.

Finns plats för både protest och respekt

Påverkan kommer också från generationen dessförinnan. 

– Farfar missade aldrig en bön och drack inte en droppe alkohol. Han visade att det går utmärkt att vara praktiserande muslim utan att du ska vilja styra och ställa med andra.

Protesten och respekten. Sakine Madons syn på religion rymmer bådadera och bör noteras, säger hon, med adress till dem som anser att hon går islamofobernas ärende. Anklagelsen har följt henne sedan 90-talets debatter om hedersförtryck och fick förnyad energi i samband med koranbränningarna under Sveriges Nato-ansökan, där hon förekom flitigt i offentligheten.

Lyfter yttrandefrihetens gränser

– Det är livsfarligt att lämna över viktiga frågor till de främlingsfientliga krafterna. När Richard Jomshof (SD, reds anm) reagerade på koranbränningarna med att säga ”Bränn hundra till!”, tystnade både liberaler och vänsterpolitiker. Jag hade i stället velat höra dem värna demokratin, SD är ju inga yttrandefrihetsvänner för fem öre.

Sakine Madons nya bok Till kättarens försvar är en rapport från de senaste decenniernas diskussion om yttrandefrihetens gränser. Natoprocessens konvulsioner, med de vidhängande koranbränningarna, får stor plats. Regeringen talade då om ändringar i ordningslagen. Vänstersidan ville se det som hets mot folkgrupp. 

– Jag menar i stället att handlingarna är uttryck för hädelse. Och häda måste man få göra, säger Sakine Madon.

Många svenskar vill förbjuda protestformen

Den ståndpunkten hade hon redan 2005, då Runar Sögaard fick en fatwa emot sig efter att i en predikan ha kallat profeten Muhammed för pedofil. 

– En tidning skrev ”i en demokrati får man inte kränka”. Jag svarade i en krönika att jo, det är just det som är demokrati.

Sedan dess har tanken om kränkningar som något otillåtet fått ökat fäste. Sakine Madon refererar till en aktuell undersökning från Rättsfonden som visar att runt 40 procent tror att det är förbjudet att kränka en religion, och att ungefär lika många tycker att det borde vara det. Med koranbränningarna har det blivit tydligt att många svenskar, inte enbart politiska debattörer, vill stoppa den formen av protest­uttryck.

– Jag tror att det beror på rädsla och på en föreställning om över- och underordnade, där man ser en minoritet som på olika sätt är drabbad av diskriminering och fördomar. Man blandar ihop att försvara människor som kan utsättas för rasism med religion i  sig, vilket leder fel.

Rädslan för främmande makt får inte påverka

Är inte rädslan befogad? Rapporter har visat hur koranbränningar i Sverige mellan 2020 och 2023 utnyttjats av inte bara det då förhandlingsmässigt avgörande Turkiet utan också av stater som Ryssland, Kina och Iran. 

Och, för att vända på perspektivet – visst finns det en motsatt maktaspekt, där koranbränningarna förvandlar redan utsatta svenska muslimer till måltavla för rasism? 

Visst, konstaterar Sakine Madon. Rädslan för främmande makt är relevant. Men den får inte påverka den svenska yttrandefriheten. Och angående svenskar med muslimsk bakgrund måste man komma ihåg att många av dem flytt hit för att undkomma religiöst förtryck, säger hon. Det är de förtryckta inom minoriteterna – hbtq-personerna, de feministiska konstnärerna, de som riskerat att dödas av hemlandets diktaturer – som sviks när den svenska yttrandefriheten tummas på, menar Sakine Madon.

– Min poäng är denna: konflikten mellan religiös fundamentalism versus yttrandefrihet och demokrati handlar inte bara om koranbränningar. Nästa steg blir att vi inte kan visa Muhammedkarikatyrer. Sedan kommer nästa steg. Undantag kommer följa på undantag, så att vi backar baklänges bort från det som vi kämpat hårt för att erövra. 

Viktigt att vara konsekvent

Hon ser med oro på att, som hon menar, Svenska kyrkan ser ut att stödja den rörelsen. I samband med Rasmus Paludans koranbränning i Göteborg 2022 gjorde bland andra biskop Susanne Rappman ett gemensamt uttalande med Muslimska samverkansgruppen, där de menade att hans handling var ett hot mot religionsfriheten. I en anslutande debatt med Antje Jackelén föreslog Sakine Madon att Svenska kyrkan i stället borde säga ”för varje bränd Koran delar vi ut tio nya”. 

Sakine Madon lyfter fram Svenska kyrkans agerande kring Elisabeth Olssons Ecce Homo-utställning som föredömligt. Stödet kom då, 1998, från högsta ort, det vill säga ärkebiskopen. 

– Många svenska kristna gör skillnad på kristendom och islam. Det förstår jag inte. Elisabeth Olsson berättade själv hur hon insåg att man måste vara konsekvent. Hon sa: ”Först var jag jättearg på Lars Vilks rondellhund, sen tänkte jag ”vad är det för skillnad på hans hund och mina Jesusteckningar?”

Men nog måste du förstå vilken stark symbolhandling religionsprotesterna är för den enskilde troende?

– Absolut, och det får man tåla. Ta Gazademonstranter som bränner Israels flagga. Det är jätte­jobbigt för många som känner starkt med Israel och som tycker att Sverige kanske är den enda platsen där jag som jude kan få skydd. Men offentligheten är inte fri från obehagliga uttryck.

Listar historiens kättare

I sin nya bok listar Sakine Madon historiens kättare. De som många gånger offrade livet för sin rätt att framföra idéer vi nu ser som självklara. Hon beskriver också hur temperaturen kring yttrandefriheten stigit successivt de ­senaste decennierna. 

En avgörande händelse var terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo 2015, då tolv människor dödades och elva skadades. Debatten kring Jyllands-postens publiceringar av konstnärens Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund låg då åtta år bak i tiden. 

– Med Vilks teckningar var vi lite tagna på sängen. ”Vadå, får man inte teckna Muhammed?”, ungefär. Det tog också rätt lång tid innan uppropen i de muslimska länderna tog fart. Vid ­terrorattentatet i Paris var det lättare för oss i väst att känna igen vad det rörde sig om. En tidnings­redaktion som utan större problem hade hoppat på påven, kyrkan och alla möjliga makthavare blev plötsligt platsen för en massaker. Det var något otroligt symboliskt och obehagligt med det. 

Vill inte att skulden ska felplaceras

Redan då formulerade Sakine Madon det som är ett av hennes ärende även i nya boken. Näm­ligen att peka på hur, som hon menar, skulden ofta felplaceras. Fem år efter attacken på Charlie Hebdo mördades den franske ­historieläraren Samuel Paty efter att ha visat Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer för sina elever. Sakine Madon mötte många motdebattörer som ­undrade om det verkligen hade varit nödvändigt av läraren att göra så. 

– Skuldbeläggandet av den som man anser stökar till det stör mig oerhört. Det är de som attackerar den som utövar sin yttrandefrihet som bär skuld. Antje Jackelén har skrivit att den som använder våld mot en koranbrännare sänker sig till samma nivå. Nej, den personen sänker sig till en ännu lägre nivå. Det är värre att utöva våld mot människor än att utöva våld mot en skrift.