Dopets kraft går bortom allt som vi kan föreställa oss

För några dagar sedan vandrade jag runt i Sofieros slottsträdgård i Helsingborg. Rhododendron och azaleor blommar i vackra färger. Bokskogens marsipangröna bladverk gör bilden komplett.

Det känns som att vandra i ett konstverk. Jag har precis lärt mig att rhododendron kan sås som ett frö, växa sig 25 meter hög och bli mer än 200 år gammal när förutsättningarna är goda.

På trappan med utsikt mot havet och med färgspelet av blomsterprakten framför mig sitter jag och tänker på min lilla frösådd därhemma.

Den är av mer ordinärt slag som sallad och rädisa, men sådden blev hopplöst sen i år och jag undrar när jag kommer att kunna skörda.

På trappan i slottsträdgården går tankarna vidare och snuddar vi dopet. På söndag firar vi i kyrkoåret vårt dop. Och bilden av dopet som ett frö, med allt som behövs, inneboende i sig själv, kommer för mig.

Vi är nog många som närvarat vid ett dop och vi har hört texterna och bönerna. Vi har sett när prästen gjuter vatten över barnets huvud och det känns högtidligt men inte dramatiskt.

Men det är dramatiskt och dramat sker!

Det är som om Gud planterar ner sitt frö i den människa som döps. Allt som behövs för ett liv i gemenskap med Gud finns i det fröet. Gud börjar genast verka!

Vattnet i dopfunten har blivit till en nådens källa och Jesus kallar den döpte till att bli hans lärjunge.

För många år sedan bar min man och jag fram vårt första barn till dopet. Vår son var på tillfällig permission från barnsjukhuset, dagen efter skulle han opereras.

Vi visste att det inte var helt ofarligt att söva ner en så liten människa, men vi kunde inte annat än att överlämna honom till Gud.

I den stunden vi överlämnade honom i prästens händer och vattnet gjöts över hans huvud gick han från död till liv. Gud öppnade sitt rika förråd och gjorde honom levande, om han än skulle dö.

Dopets kraft går bortom allt som vi kan föreställa oss. I det som ser så enkelt ut, gör Gud allt. Martin Luther talar om vikten av att dagligen leva i vårt dop och kanske är det så att det tar ett liv att upptäcka vad vi fått.

På slottstrappan där jag sitter har jag nyss vandrat i underskönt landskap. Jag funderar på om man kan tänka sig bilden av att ett frö såddes i livet vid dopet.

Fröet har allt vad det är som växt och blomma inneboende i sig, växten blir allt mer synlig genom åren som går. I livet kan vi liksom få se och upptäcka vad Gud gav oss.

På senare år har jag sett på sociala medier att allt fler börjar fira sin dopdag. Det är vackert, för där började den andra födelsen. Det är det Jesus talar om i söndagens text med en man som heter Nikodemus.

Jesus förklarar för honom att man måste födas två gånger, först som människa sedan av ande. Och Jesus säger, den som har fötts av ande, är ande.

För den som ännu inte upptäckt dopet, för den som ännu inte är döpt, är det inte för sent.

Jag tänker på min egen sena frösådd av både sallad och rädisa. Jag skrev en uppmuntrande lapp till mig själv efter att jag sått, som nu ligger på mitt köksbord.

Där står det, även sen sådd ger skörd.

HERRE,

tack för vintergatorna i gräset,

nattviolen överallt,

tack för Ditt doftande universum,

daggkåpor, solvändor,

ängskovall.

Tack för mandelblommornas nebulosa,

för regnbågen kring järnåldersboplatsen,

för de månljusa bredorna,

för oxel och sälg,

för Vägen, som försvinner

utan farväl,

och för nåden, HERRE,

att i skuggan av din sol

få gå Dig till mötes

varje ögonblick.

Bo Setterlind

Kerstin Oderhem

Missionsföreståndare EFS