Det heliga rummet är återvunnet och finns för oss alla

Nu är ju inte det nödvändigtvis något dåligt, julen handlar ju ändå någonstans om det omöjligas möjlighet. Det är jungfrufödslar och åsneritter, barnamördande kungar och österländska stjärntydare, gudar som föds till jorden och fåraherdar som ser änglar.

Återigen: detta är inget problem. Det blir bara ett problem för den som ställer sig inför en kyrksal full av barn och vuxna på första advent och ska ­för­söka packa upp allt det här i någon form av förståelig röra.

När vi tänder det första adventsljuset rider Jesus in i Jerusalem på en åsna. Han är då en fullvuxen karl med skägg och sandaler. Folket går ut, jublar, viftar med palmblad och lägger sina mantlar framför honom och åsnan han rider på. I kyrksalen ekar sångerna mot tegelväggarna ”Hosianna i höjden, Hosianna Davids son”. (Det finns förresten sju personer i Sverige med förnamnet Hosianna. Ingen av dem har efternamnet Davidsson.)

När vi tänder det fjärde ljuset kommer Jesus att vara nyfödd och ligga i en krubba. Väldigt få i kyrkan vet egentligen vad en krubba är. Ännu färre i kyrkokonstens historia verkar veta vad en ­nyfödd är. ­Förvirringen är total. Och blickar vi fram mot Palmsöndagen blir det förstås ännu värre, när ­Jesus rider in i Jerusalem en gång till på exakt ­samma sätt! Enda skillnaden är att psalmerna nu är ­sorgligare. Och inga pepparkakor på kyrkfikat.

Varför rider då Jesus in i Jerusalem på den där åsnan två gånger på ett år? Den rimligaste förklaringen till adventsberättelsen är att den nog har väldigt lite med jul att göra och snarare blickar bakåt mot ett tidigare skeende. I judendomen firas Chanukka, på ungefär samma tid som vi i kyrkan firar advent, till minnet av Judas Mackabaios som år 163 före Kristus rensade templet och återställde ordningen.

I Mackabeerboken i Bibeln kan vi läsa om hur kungen Antiochos och hans trupper hade erövrat Jerusalem och vanhelgat templet. Altaren till avgudar sattes upp, grisar offrades och andra provokationer skedde för att få judarna att lämna sin tro. Men motståndet var starkt och leddes av ­Judas Mackabaios som till slut tog tillbaka det heliga ­rummet.

Efteråt hyllades han som en konung och ­folket tog ”lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess ­lyckliga fullbordan.”

Kanske blickar berättelsen bakåt, kanske blickar den framåt. Kanske spelar det ingen roll, för advent handlar i grund och botten om det heliga rummet, ett rum som tycks få allt mindre plats i världen. Men ibland kan man överraskas.

En gråmulen söndag i november åker jag längs E4:an förbi Ödeshög, i min värld mest känt för att ha ­fostrat fotbollsspelaren Klas Ingesson, och på skylten som markerar kommungränsen står det ”Ödeshög – rum för själen”. Och jag tänker att det är ju precis det där som kyrkan ska vara. Ett heligt rum för själen. Ett Ödeshög för mänskligheten.

Vi har en uppgift som kyrka att berätta om det där rummet för alla som kommer till oss nu. Vi får påminna varandra om att det finns helighet, att det finns en Gud som bor i oss och som bor i det där rummet som Helen Sjöholm sjunger om i Varje sår söker ett sår:

”I varje liv finns det ett rum, ett heligt rum som skyddar dig. De sår du fick när skyddet brast kan läka där längst in i dig.”

Hosianna.

Ludvig Lindelöf

Präst och poddare i Carl Johans församling, Göteborg