En gåva är inte en byteshandel eller en transaktion

Jag sitter iförd en t-shirt med texten INTE SOVA BARA KAFFE. Det är en gåva från någon jag tycker mycket om och som ville att just jag skulle ha den. Jag blev väldigt glad när jag fick den. Det är en fin t-shirt och att den är just en gåva gör den ännu lite finare.

Det finns saker som vi alla verkar bära en rädsla för. Människans yttersta, och för den delen innersta rädsla, är rädslan för att bli avvisad. Vi är relationsvarelser och det första vi gör när vi föds är att dra efter ett djupt andetag, fylla lungorna med luft och därefter börjar vi att skanna av omgivningen med våra ögon efter ett tillvänt ansikte och ett ögonpar som möter vår blick. Ett avvisande är i bokstavlig mening ett hot mot livet självt. I kontaktsökandet gör vi anspråk. Vi vill ha relation. Vi vill leva.

Ytterligare en rädsla, som är kusin med avvisandet, är rädslan för besvikelse. Att själv bli besviken eller att göra någon annan besviken. Besvikelsen hänger också på ett anspråk. Jag hade föreställningar om något annat och nu återstår bara en skam att dela på. Ska jag med anspråken och de felaktiga föreställningarna bära skammen eller den som inte uppfyllt mina förväntningar? De flesta av oss kan stå ut med, om än med obehag, att människor blir arga på oss och uttrycker det. Men när det uttrycks att de är besvikna på oss går spelet över på en annan planhalva och med ett lite annat regelsystem. Att göra anspråk för att sedan misslyckas väcker skam.

I olika familjer, och till och med inom familjer, finns olika system för hur gåvor hanteras. Inte minst vad gäller högtider som jul eller födelsedagar. Barn skriver önskelistor och för att bemästra hotet av besvikelse hanteras de som beställningslistor av föräldrarna. I andra system vet de att de får en sak från önskelistan och blir det fler gåvor är det små saker för trivselns skull. I andra familjer köper en av de vuxna present till sig själv, skriver den andra vuxnes namn som avsändare och lägger under granen. Alla blir nöjda och den hotande besvikelsen är oskadliggjord. Andra löser det kort och gott med att man byter femhundralappar med varandra och säger god jul.

En gåva är inte byteshandel. En gåva är inte transaktion.

Att ge en gåva är att göra anspråk och riskera att bli avvisad. Att ta emot en gåva är att riskera besvikelse om vi gjort anspråk genom föreställningar om gåvan.

Gåvor är alltså högt spel med stora existentiella insatser. Mänsklighetens första brodermord, åtminstone i mytologisk form, uppstod i en gåva där givaren kände sig avvisad av Gud själv. En gåva förutsätter ett risktagande, att våga ge efter i kontrollen av givandet såväl som i mottagandet.

Var dag är en sällsam gåva, sjunger vi. I mina mest lekfulla föreställningar om Gud kan jag då föreställa mig hur Gud har givarens förväntansfulla pirr i magen inför överlämnandet. Hen vet hur bra det kan bli! Så låter hen solen gå upp och människor vakna till en skimrande möjlighet. Några av oss mumlar besviket besvärjelsen om att inte sova, bara kaffe om och om igen. Bara en kvart till hade varit en nåd mig given från himlen, besinna det.

Om livet är en gåva är livet också ett högt spel med stora existentiella insatser. Det kan inte vara på något annat sätt. Och var morgon drar vi efter ett djupt andetag, fyller våra lungor med luft och skannar av tiden och rummet efter ett ögonpar som möter. Det kan vara Guds och ofta gör vi anspråket av att vilja leva.

– Men vill du verkligen inte ha något i gengäld, Gud, för att du lät solen gå upp? Det är ju verkligen jättefint! En sådan soluppgång har jag alltid velat ha. Jag kan bygga en kyrka eller be Fader vår tio gånger jättesnabbt.

– Nej, jag gjorde den till dig. Jag ville att du skulle ha den. Det är en gåva. En gåva är inte byteshandel eller en transaktion.

Kent Wisti